Kill Karaoke

Att leva (1952)

2010-09-09T15:38:00.008+02:00

1952 hade Akira Kurosawa redan släppt två centrala filmer i sin mäktiga filmografi. Dels Demonernas port (1950), där huvudpersonernas återblickar utgör huvuddelen av filmen, och dels Idioten (1951), en filmatisering av Dostojevskijs roman, vars centrala tema Kurosawa har återvänt till vid ett flertal tillfällen: en god människa i en hänsynslös värld. Huvudpersonen i Att leva, Kanji Watanabe, är ingen återanvändning av den goda människan i Idioten, men den hänsynslösa världen är densamma. Watanabe (spelad av Takashi Shimura) har jobbat som byråkrat i nästan trettio år, när han en dag, i inlindade ord från en läkare, får beskedet att han har magcancer. Läkarna ger honom sex månader kvar att leva. Det här får Watanabe att ifrågasätta sitt liv. I ljuset av beskedet tycks hela hans liv ha varit en skuggexistens. I det byråkratiska mörkret har han stämplat papper och skickat vidare ärenden till andra avdelningar, på samma gång som tiden och livet har passerat obemärkt förbi.

Att leva är uppdelad i två delar. Den första delen tar utgångspunkt i Watanabes kamp mot beskedet. Han hänger sig åt dryckenskap och utekvällar, utan att kunna glömma att han har så kort tid kvar att leva. Han klamrar sig patetiskt fast vid sin unga och levnadsglada kollega. Men ingenting får honom att glömma, ingenting får honom att komma över sorgen över att ha slösat bort sitt liv. Det är först när han upptäcker något att leva för som Watanabe hittar tillbaka livsglädjen; i kampen mot den kalla och likgiltiga byråkratin, och i glädjen över att skapa något (och inte överlämna ansvaret till någon annan). Det är som att Kurosawa vill säga att det som betyder något inte är hur många dagar vi har kvar, utan vad vi faktiskt gör med våra liv. Vi kan skjuta över beslutet till någon annan, eller så kan vi försöka ta vara på våra liv. Vi lever i våra beslut, i det vi skapar. I vår kontakt med världen. Det är valfriheten som är människans värdighet och hennes ständiga anledning till ångest. Men att undvika den här valfriheten är detsamma som att stänga in sig i en skuggtillvaro, tills vi en dag ser tillbaka på våra liv och inser att vi inte har levt. Det är det som Watanabe menar när han konfronteras med sitt drickande. Är det inte farligt att dricka när man har magcancer? Förvisso. Men hur kan den dö, som aldrig har levt?

Den andra delen av Att leva är uppbyggd av återblickar. En grupp lägre tjänstemän samlas för att diskutera Watanabes eftermäle. Och på samma sätt som i Demonernas port är det genom de samlade återblickarna vi får en inblick i vad som egentligen har hänt. Det är lätt att glömma att Kurosawa arbetade mycket med det visuella. Watanabes irrfärd genom nattlivets Tokyo är hänförande. Men det mest slående är hur Kurosawa lyckas skapa en känsla eller en förståelse för en relation mellan två personer med hjälp av väldigt små medel. Vid första anblicken betydelselösa ögonkast eller yttranden kan dölja ett helt spektrum av känslor som hela filmen vilar på. Hos Kurosawa lever filmmediet som en outsinlig källa till nya upplevelser. Kurosawa ger ingen vacker bild av människan, men han erbjuder en väg ut ur hopplösheten.

Betyg: 10/10

Alain Robbe-Grillet - Jalusi (1957)

2010-07-15T16:27:00.009+02:00

Med fenomenologisk precision målar Robbe-Grillet i Jalusi en bild av långsamma dagar i en bananplantage i en fransk koloni. Mekaniskt utmejslade meningar beskriver hur ljuset sipprar in genom jalusierna, dalgångens bananodlingar och till synes meningslösa händelser som formar huvudpersonernas liv: en tusenfotning som mosas till en brun fläck på väggen i matrummet, tomt prat på kvällarna, buteljflaskor som ställs fram, plockas bort igen, mat som förtärs och återkommande resor till staden. På dessa resor åker A. och Franck i Francks bil för att, som de säger, uträtta ärenden. Francks hustru är sjuk, sängliggande av den tryckande hettan. Vi förstår snabbt att boken beskriver allt detta från synvinkeln hos en man som aldrig träder fram i boken, vi erfar hans närvaro bara när det dukas fram till tre personer, när det är tre stolar som placeras på altanen, riktade mot solens sista klämtande suckar på himlavalvet. Ordet synvinkel är viktigt. Även om andra sinnen har en plats i boken har det optiskt upplevda ett företräde.

Det är från makens iakttagelser vi kan dra slutsatsen att han genom jalusierna spionerar på sin hustrus förehavanden. A. som gör sig i ordning för att resa iväg, som drar kammen genom håret, som skriver på ett ljusblått brevpapper, ett stycke av vilket senare kan ses i bröstfickan på Franck. Avundsjukan tär på honom, han läser in mycket i de små åtbörder och meningsutbyten som tilldrar sig när Franck sitter tillsammans med A. på altanen. De flesta händelser återkommer i boken, lite annorlunda för varje gång, som för att visa att han spelar upp samma scener i huvudet, gång på gång, och till sin stora förtret inte kan finna något slutgiltigt, något som kan skingra alla tvivel. Ett undantag: en händelse finns bara beskriven en gång i boken, en händelse som låter läsaren ana en annalkande katastrof. Det finns annars ingen enkel kronologi i boken. Dagarna har sin gång, rutiner suddar ut varje enskildhet, allt blandas samman i minnenas töcken.

När Robbe-Grillet publicerade sina första romaner i början av 50-talet blev han starkt kritiserad för den upplevda bristen på narrativ. Det optiska i Robbe-Grillets berättarkonst var förvirrande för kritiker och den stora publiken. Senare hyllades han som den nya romanens kanske främsta företrädare på 50-talet. Robbe-Grillet ville bryta sig loss från den traditionella romanen, där psykologi och anekdotiskt berättande spelade stor roll. Han gjorde detta genom att förlita sig på läsaren. Det finns ett existentiellt tomrum i Jalusi, på vilket läsaren kan projicera sina egna aningar och förväntningar. Samma tomrum återkommer i Ifjol i Marienbad, Alain Resnais film till vilken Robbe-Grillet skrev ett filmmanus. Det förekom inget egentligt samarbete, Robbe-Grillet har understrukit att han inte hade något att göra med själva filminspelningen. Med det sagt: samma existentiella tomrum återkommer i filmen, där vackra bilder blott låter ana en underliggande berättelse.

Jalusi är en utsökt liten skarvad bok, där tragedi och verkliga känslor gömmer sig bakom till synes torra beskrivningar av livet i en bananplantage. Boken avhåller sig från det uppenbara och vulgära, ger oss makens tankar och känslor endast antydda genom beskrivningar av meningsutbyten, enkla förehavanden och åtbörder. Boken ger oss en given tolkningsram, allt därutöver är lika fullt av möjligheter som livet själv. Det finns något befriande i detta.

Betyg: 7/10

Frithiof Holmgren - Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar (1873)

2010-04-27T13:44:00.011+02:00

Det är inte svårt att för sina ögon föreställa sig läkaren Frithiof Holmgren i sakta mak strosa runt i Upsala och dess nejder, som Carl Johan Bergman skaldade om. Kanske flög en fjäril förbi, kanske plockade han upp en vacker blomma. Holmgren hade dock den för naturvetenskapsmannen unika förmågan att se under den intagande ytan, och oresonligt avslöja naturens hjärtlöshet, egoism och råhet. Naturen var för Holmgren ingen fridfull plats, utan ett enda stort slagfält, där djur och arter tar kål på varandra i rasande takt. I ett tal vid Upsala läkareförenings högtidsdag 1873 lägger Holmgren fram sin syn på världen och människans plats i denna. Den mänskliga forskningen har hittat "utvecklingens stora lag", som röjer "hos allt lefvande en rastlös sträfvan att förkofra sig, att hvar i sin art fullkomna och föröka sig, öfvervinna alla hinder, som ställa sig i vägen för detta mål, och tillgodogöra sig alla de medel, som befordrar detsamma". Det här är enligt Holmgren en bra sak, för det är ju ur stridens spillror som nya, ädlare livsformer reser sig, till ny kamp och nya strider. Striden är inte meningslös, utan en förutsättning för livsformernas förädling, en oundgänglig del av utvecklingen, framsteget. Det är den sneda proportionen mellan tillgångar och behov som gör striden nödvändig. "En strid måste uppkomma, och ve då den svage, den illa rustade. Hans undergång är säker, ty striden gäller lifvet." Naturen bildar för Holmgrens ögon en trappa, där människan tronar överst, blickandes ut över allt hon har lagt för sina fötter.

Men, frågar sig Holmgren, "skall inte striden upphöra, och fredens tusenåriga rike snart stå för dörren, då menniskan oberoende af alla bekymmer för tillfredsställandet af lifvets enklaste behof kan egna sig åt hvilan och njutningen eller ett ostördt intellectuelt arbete." Det är blott en naiv dröm. Holmgren avvisar invändningen: "En sådan, möjligtvis för individen angenäm, period vore likväl slägtets undergång. Månget blad i folkens historia bär vittnesbörd derom. Hvila är död." I sin samtid ser Holmgren oroande tecken på förslappning, ungdomen bryr sig inte längre om kroppens frisk- och sundhet. Med avund blickar han tillbaka på det gamla Hellas och devisen mens sana in corpore sano, en sund själ i en sund kropp, som låg till grund för grekernas idrottsliga prestationer. Med samma intresse, den här gången med fasa, blickar han tillbaka på den förslappning och det sedeförfall som låg till grund för romarrikets fall. Människan har förvisso lagt naturen under sig, men "striden [måste] ännu på allvar fortgå inom hennes eget slägte". Samma lagar som gäller för naturen gäller naturligtvis inom och mellan de olika folkslagen. Den "kraftigare, mer förädlade menniskoracen besegrar och undantränger den förslappade eller lägre. Rödskinnet viker undan som ett jagadt vilddjur för den europeiska civilisationen och samma företeelse visar sig på andra håll". I kampen mellan folkslagen gäller det att inte slappna av. "All försumlighet, all sömnaktighet leder till förfall och undergång."

Som vi har sett menar Holmgren att striden är nödvändig för mänsklighetens utveckling. Holmgren vill påminna folk om detta "midt i fredens djupa lugn" på det att vi inte glömmer att "vårda det instrument, utan hvilket hvarje intellectuel verksamhet är omöjlig". Holmgren syftar naturligtvis på kroppen, en sund och stark kropp är "en trefvlig bostad för själen, i hvilken tankarna leka som glada barn. Sällan bor trefnaden och kraften i ett ruckel, som lutar till fall och knappast tål reperation." Holmgren rekommenderar därför omfattande idrottsliga och gymnastiska övningar till kroppens gagn. Och det skyndar! Som Holmgren själv lägger fram saken, "det är för sent att börja tillverka patroner när fienden är inom räckhåll, för sent att beställa åskledaren, när ovädret redan brutit ut." I Holmgrens tankevärld är alla folkslag indragna i en kamp om de knappa resurser som finns att tillgå på jorden. Istället för att visa svaghet gäller det att rusta till strid, förädla de egenskaper som trots allt finns tillgängliga i den svenska folksjälen, Linggymnastikens hemland.

Som poet och känd vältalare ägde Holmgren stora litterära förmågor, rent lyrisk blir han när han talar om kvinnans roll. Vi får inte försumma, understryker Holmgren, att för "våra öfningar intressera kvinnan, vårt slägtes moder och uppfostrarinna". Kvinnan måste tidigt lära sig att det är i hennes sköte släktets framtid slumrar, och att den kommande generationens karaktär beror av henne. "Lejoninnan gifver sig sjelf såsom pris åt segraren i de blodiga fejder, som utkämpas bland lejonen vid parningstiden och påfågelshonan föredrager bland hanarna den, som kan utbreda den grannaste stjerten. Qvinnan attraheras omedvetet af den manliga kraften. Må hon följa sin natur och lära sig hos mannen skatta högst de företräden, som mest närma honom till det manliga idealet." Kvinnan uppgift i valet av partner är sålunda inte att följa sitt hjärta, utan med det kommande släktet i tankarna välja den man som ger henne (folket) den friskaste och starkaste avkomman. Ett slags modererad variant av de rasbiologiska tankar som var vanliga vid den här tiden. För kvinnan gäller det att underordna sig folkets behov, och placera sin kropp i släktets ömma händer.

Holmgren, ungdomens apostel, var vid det här tillfället fyrtiotvå år gammal. Åldrandet kan inte ha berett honom några större nöjen, med rynkor vid ögonen och grånande hår. Holmgrens poetiska ådra blossar upp igen när han ska beskriva sina kärlek till ungdomen "Hvilken herrlig skatt strömmar icke i det varma ungdomsblodet. Må vi vårda denna menniskolifvets perla. Må vi med lust kasta oss in i våra härdande lekar. Det är ett muntert arbete. Ansträngningen värmer oss och jagar blodet friskt i ådrårna. De rosor, som blomstra på ungdomens kinder, äro framtidens morgonrodnad, som bådar en dag af kraft och storhet för vårt folk." Holmgren var en uppburen person i det oscarianska Sverige, en av de mest framstående professorerna vid Uppsala universitet. Ironiskt nog blev hans fru, Ann Margret Holmgren, en framstående kvinnosakskämpe efter maken Frithiofs död. Deras gemensamma hem, Villa Åsen i Uppsala, var dessutom hemvist för liberala och radikala akademiska krafter. Det här visar med all önskvärd tydlighet hur naturvetenskap och påstådd rationalitet inte nödvändigtvis hänger samman med ett humanistiskt sinnelag, hur åsikter som vi tar som självklara och prydligt sammankopplade idag inte betraktades på det viset för hundrafyrtio år sedan.

Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar är en välskriven och lättläst liten text, men de tankar och idéer som framförs är ganska osköna. Holmgren må ha varit ovanligt explicit med sin socialdarwinism, och mötte förvisso en del motstånd, men han är ändå representativ för sin tid. Ett åsiktklimat som tog sig värre uttryck utanför Sveriges gränser, men som ändå bidrog till den allmänna förstämningen över utvecklingen och till tanken att defekter i befolkningen behöver rättas till. Dessa tankar hör inte till en svunnen tid, de lever kvar, om än bara i en aningen mer polerad form. Frithiof Holmgren var ovetande om vad dessa åsiktsströmningar kan leda till, men det är inget som kan urskulda personer som idag anspelar på samma åsikter, vilket händer på flera håll i Europa.

Betyg: 4/10

Patrick White - The Cockatoos (1974)

2010-01-14T15:12:00.002+01:00

Jag vet inte varför det är så vanligt att racka ner på äktenskapet och kärnfamiljen. Det är som om alla västerländska författare och regissörer har växt upp i dysfunktionella hem med förtryckta mödrar och alkoholiserade fädrer. Skulle vi bara ge fan i att gifta oss, skulle det aldrig behöva bli så här. Folk skulle leva fria, lyckliga och jämställda, neuroser och tvångstankar ett minne blott. Jag vet inte, kanske är det så, eller så är människor olyckliga hur de än lever sina liv - och då är det ju fullt naturligt att så många böcker om olycka handlar om just äktenskapet (och vice versa).

Paren i Patrick Whites novellsamling The Cockatoos har varit gifta länge och lever i stabila förhållanden med trygg ekonomi. Ändå är det något som är fel. Det är som så ofta små skitsaker (och en och annan våldtäkt) som får personerna att ifrågasätta sina liv och förhållanden. Enligt White anstränger vi oss så hårt för att trycka ner och stänga in de känslor som inte passar in i våra ordnade liv, att precis vad som helst kan ta formen av en nål som spräcker ballongen, men Gud ska veta att det inte bara är luft som väller ur de australiensiska familjernas spräckta ballonger. Vi bjuds på mord, otrohet, sammanbrott, och ibland bara ett stort antiklimax: personerna fortsätter sina liv medan längtan, minnen och förbjudna tankar sjuder innanför den borgerliga fasaden. Vi har hört den förr, visst har vi det, men sällan så poetiskt och effektivt som i The Cuckatoos. Skillnaden mellan de här berättelserna och exempelvis The Squid and the Whale (en annan skildring av det välbärgade familjelivets mörkare sidor, se Johannes recension!), är att vi kommer så oerhört nära personerna och ser hur motsägelsefulla, oförutsägbara och ofta obegripliga de är innerst inne, även för sig själva. Människor är ett kaos av erfarenheter, känslor, tankar och minnen - och det är klart att det lätt går åt helvete när två sådana här kaosartade varelser ska stabilisera sig med varandra. Oftast går det ju dock inte alls åt helvete, utan hamnar närmare det där antiklimaxet jag nämnde förut. En person lever tillsammans med en annan i 50 år, men får aldrig riktigt lära känna den andre, eftersom det som finns att lära känna är sa förvirrande och svårt att förstå. Bättre att gömma undan det och hålla sig till konventionerna. White använder ett antal knep för att visa just denna egenskap hos människan. Det är till exempel en markant skillnad mellan det torra och genomtänkta språket som används när ett pars dialog skildras ur en neutral synvinkel, och de fritt flödande, svårtydbara inre monologer som ofta används när vi får ta del av en persons tankar. En annan intressant teknik är att skriva ur fler än en persons synvinkel. Vi förstår att både herr Fazackerley och fru Fazackerley (från den långa novellen, eller kanske korta romanen, "A Womans Hand") är mycket komplexa varelser, men att de inte kan hantera varandra på något annat sätt än genom intetsägande konversationer.

För att återkomma till det jag skrev i början: kanske är poängen med berättelserna att visa något allmängiltigt hos människan. Äktenskapet och kärnfamiljen är inte orsaker till våra inre virrvarr, utan snarare orsakade av just detta virrvarr. De är åtgärder för att vi ska framstå som mer stabila och begripliga for oss själva och andra. Jag skulle förmoda att White vill att vi ska kunna vara mer öppna mot varandra och inte ständigt försöka gömma undan vårt inre kaos. Annars kanske det går som för dottern till ett respekterat par i novellen "The Night the Prowler". Obekväm i sitt inrutade liv och i sin redan utstakade framtid med giftermål och allt det där, bryter hon sig förtvivlat loss från sin tillvaro for att hänge sig åt nattliga fylleorgier i parken och inbrott i välbärgade hus. En av mina favoritsekvenser i boken är när hon vandrar runt i ett av dessa hus, och skändar det trygga liv som förs där. Det blir som en metafor för det medelklassliv hon själv levt tidigare och känt sig som en främling i. I det övergivna huset med porträtt av hemmafruar och män i kostym får hon någon slags pervers hämnd på sin egen uppväxt. Frågan jag ställer mig: vad var det egentligen för fel på den uppväxten? Jag själv kan inte tänka mig ett lyckligare liv än det borgerliga familjelivet. Att vara medelklass måste väl vara det bästa som finns - man kan göra nästan vad som helst, ha vilka åsikter som helst, välja om man vill vara normal eller "alternativ"; nästan alla journalister, musiker, politiker, och kändisar över huvud taget, har rötter i medelklassen, och familjelivet är ju också något bra: en trygg grupp människor att ty sig till i svåra stunder, någon att leva sitt liv med... Finns det något alternativ som (för de flesta av oss) skulle vara bättre? White presenterar det i alla fall inte. Det som boken beskriver så bra är kanske det typiskt mänskliga i att ha ett bra liv, eller alla förutsättningar för ett bra liv, men ändå inte vara nöjd. Å andra sidan: Patrick White var homosexuell och växte upp i Australien för över 50 år sedan, med föräldrar som skickade honom till en farm på landsbygden för att lite hederligt arbete skulle ta honom ur hans fåfänga författardrömmar...I vissa fall är kanske kritiken mot familj, äktenskap och medelklass fullt förståelig.

Det handlar väl om den gamla avvägningen mellan trygghet och frihet. Vad ska vi sätta mest värde på? Hur blir man lyckligast/undviker så mycket olycka som möjligt? Finns den gyllene medelvägen och är det i så fall möjligt för alla att hitta fram till den? Eller är vi (vissa eller alla av oss) till vår natur, dömda till evig otillfredsställelse och evigt kaos? Jag är rädd att du inte kommer hitta svaren hos The Cuckatoos förvirrade, olyckliga, längtande karaktarer.

Betyg: 8/10

Nathan Thompson and Ryan Cockburn/ The Mute Canary Project (live)

2010-01-14T12:50:00.001+01:00

Kvällen innan jag skulle på min första arbetsintervju i Melbourne kände jag mig nervös i hela kroppen. Det fanns ingenting att göra på hostelet, klockan var 8 och att gå och lägga sig var inte ett alternativ. Jag kom att tänka på en notis i dagens tidning - det var något om frijazz och nya zeeländska noise-konstnärer. "Bra, jag behöver bli lite hjärnknullad ikväll", tänkte jag och hoppade på en spårvagn till andra sidan staden.

Porträtt av Mao, Jesus och Queen Victoria samsas med en gigantisk väggmålning föreställande Stalin i hawaiiskjorta. I en dåligt belyst bakgård sitter några rökande män i mustasch och lustiga frisyrer. Det här måste vara rätt. Jag frågar den halvsovande bartendern var konserten ska bli av. Han pekar mot en trappa som visar sig leda upp till ett tillhåll där fåtöljer och soffor står slumpmässigt utplacerade framför en liten scen i ett hörn. Inträdet är 10 dollar. "Make It Up Club" kallar de det för. Efter cirka 20 minuters väntan kommer en man upp på scenen for att presentera kvällens spektakel. Han berättar musikanternas namn och var de kommer ifrån, och förlorar sig sedan i obegripligheter. Nu är det dags for de nya zeeländska musikerna Nathan Thompson och Ryan Cockburn att göra entré. Ryan sätter sig vid en låda innehållande någon slags elektronik och Nathan beväpnar sig med gitarr och stråke. Jag blir både orolig och förväntansfull. Nathan ställer sig med ryggen mot publiken och börjar skaka och slå på gitarren. Det är svårt att gissa sig till vad Ryan håller på med, där nere i sin mystiska låda. Det hela resulterar i alla fall i en massa gnissel och tjut som till en början mest är irriterande. Snart börjar jag dock urskilja en rytm och intressanta bakgrundsljud som jag inte lagt märke till förut. Jag antar att de två nya zeeländarna lyckas skapa det man kallar for "ljudlandskap". När man anstränger sig lite upptäcker man att det kanske ändå är en "psychotronic experience" (presentatörens ord) som upplevs. Det är svårt att avgöra om publiken är helt hypnotiserade eller om de bara låtsas vara det och i själva verket tänker på något helt annat. När det mest högljudda gnisslet från Nathans gitarr tystnar något, och lämnar plats för de ljud som kommer från Ryans mystiska låda, så är det faktiskt riktigt bra. Ganska snart är det hela över. Vi i publiken klappar händerna. Jag börjar prata med en medelålders tjockis bredvid mig, Brian. Han frågar om jag är insatt i Sveriges experimentella scen. Det är jag inte, erkänner jag, lite rädd att Brian ska tycka att jag är ointressant. I pausen tar jag en cigarett med Brian och en man i mustasch som ger mig adressen till en skivbutik han äger. "Det var det här jag kom till Melbourne för: upptäcka intressanta scener, träffa intressanta människor!", tänker jag medan Brian och mannen i mustasch vänder sig bort från mig för att diskutera gamla minnen.

Kvällens nästa akt är den australiensiska frijazzensemblen "The Mute Canary Project". Jag är inte inlyssnad på frijazz. Visst, man har ju hört Ornette Coleman och Martin spelade Peter Brötzmann for att provocera någon gång under den tiden vi bodde ihop, men mer än så är det inte. Allvarligt talat kan jag tycka att det blir lite monotont i längden med allt detta maniska tutande, och kvällens konsert var väl i ärlighetens namn inget undantag. Kanske hade det att göra med att jag blev illamående i pausen (troligtvis beroende på min middag bestående av något slags billiga kycklingbollar) och var tvungen att spy ut mitt glas rödvin på den nerklottrade toaletten. Konserten hade i alla fall en stor behållning och det var inte oväntat den hetsiga japanen på gitarr. Jag vet inte varför alla japanska kulturutövare är helt jävla sinnessjuka, men underhållande var det i alla fall. Mannen behandlade sitt instrument som en kokaintankad mentalpatient skulle behandla en samlagspartner, hans fingerfärdighet var från ett annat universum och det vansinniga plonkandet ackompanjerades av diverse gutturala utrop i 130 km/h. Jag var yr och trött och det hela tedde sig som de där nervösa drömmarna man har klockan 10 på morgonen efter en utekväll, när man varken kan sova eller vara riktigt vaken. Efter ett kaosartat crescendo är även detta uppträdande över, och jag börjar röra mig hemåt genom dåligt upplysta bakgator. Betyget ur en rent musikalisk synpunkt kan inte bli mer än en sexa, även om helhetsupplevelsen utan tvekan närmar sig en åtta.

Betyg: 6/10

Avatar (2009)

2010-01-04T11:00:00.002+01:00

Jack Sully, en invalidiserad marinsoldat, kommer till den nyupptäckta planeten Pandora för att ersätta sin bror i ett projekt att vinna urinvånarnas förtroende. Sully och några andra random personer ska styra varsin Avatar som har skapats för att likna dessa urinvånare. Urinvånarna, de så kallade Na'vi, ser ut som en korsning mellan alver och smurfar. De har även en lång svans, som de använder för att förena sig med andra varelser (på ett icke-sexuellt sätt) och för att koppla upp sig till den gemensamma själ som sammanbinder allting på Pandora. Sully tas snabbt upp bland befolkningen, och lär sig mer och mer om deras åsikter och levnadssätt. I början rapporterar han till överste Miles Quaritch, som vill åt de värdefulla stenar som finns under Na'vis bostäder. Men när Sully ser hur bra Na'vi lever så börjar hans åsikter sakta förändras; med andra ord, han skaffar skägg och börjar källsortera.

Avatar är James Camerons senaste mastodontprojekt. Flera hundra miljoner kronor har investerats i att skapa en värld som ska få publiken att häpna. Jag gäspar efter tio minuter, sedan står jag inte ut med Pandoras lummiga djungel. Ironiskt nog känns det som att naturen på Pandora saknar själ, trots att alla djur och växter på planeten glimmar i alla färger och delar en gemensam själ. Avatar är ingen vacker film. Specialeffekterna må vara hur "snygga" som helst, men jag får lika mycket ut av en visuell effekt i Windows Media Player. En bajskorv är en bajskorv, även om den är datoranimerad. Jag hade kunnat stå ut med allt det här; Avatar hade kunnat vara en simpel actionfilm med dyra specialeffekter. Men jag blir mer och mer övertygad om att Avatar är en genuint ond film, som döljer sitt mörka inre med en CGI-putsad fasad.

För under alla "fantasifulla" effekter och glittrande saker döljer sig en ganska unken syn på urbefolkningen. Jag menar att infödingarna på Pandora passar väl in i västerlandets rousseauska dröm om ett rent urtillstånd, där människor och natur lever i symbios. Den bilden är falsk. Människan har alltid försökt att kultivera och bemästra naturen; vi har använt redskap och byggt bostäder, och "utnyttjat" naturen för vår egen vinning. Det finns inget perfekt urtillstånd att återvända till. Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan är att filmen framställer infödingarna efter en västerländsk stereotyp. När Jack Sully springer omkring i djungeln med den där tjejen (som han givetvis blir kär i) så används "världsmusik" med trummor och andra instrument som associeras med Afrika. Min poäng är att den här stereotypa bilden av infödingar är farlig, oavsett om den hyllas eller förkastas. Den här gången är det förstås meningen att vi ska ta na'vi-befolkningens parti, och de framstår i jämförelse med Miles Quaritch som änglar (med alvöron, men ändå). Men grejen är att det finns mycket hos dessa na'vi som inte är bra. Okej, de förstör inte djungeln, de har förstått att naturen är en förutsättning för att de ska kunna leva vidare. Men samhället på Pandora är strikt hierarkiskt, där social status går i arv. När Sully och den där tjejen till slut ligger med varandra (ett av de mest pinsamma ögonblicken i filmen för övrigt - det ska vara fint och sådär, men det känns mest pinsamt), så reagerar föräldrarna med bestörtning. För kan ni tänka er, tjejen var ju redan bortlovad till en annan man. Ni ser att allt faller på plats som pusselbitar på ett bräde, och bilden som framträder är den västerländska synen på infödingar.

Men okej, jag skulle kunna ha överseende med också det här. Avatar vore i så fall en tråkig och förutsägbar film med en stereotyp bild av urbefolkningen. Men det värsta med filmen är att den är så otroligt löjlig. Jag kan inte komma på ett bättre ord för känslan när dessa blåa varelser först syns på skärmen. Och nu, enter alla svenska filmrecensenter, som bara för att Avatar har ett "bra" budskap och "coola" specialeffekter tycker att filmen är fantastisk. Enter Jens Peterson som i sin recension av Avatar i Aftonblaskan skriver på följande vis:

Det är öppet mål för cyniker som vill skrocka åt James Camerons fantasivärld. Den som tycker att de ser löjliga ut, och är mindre värda, hamnar delvis på samma sida som de militanta människorna i ”Avatar” som ser ner på vad de tycker är en underlägsen stam.

Förlåt, förlåt. Jag ber om ursäkt för att jag oupphörligen fnissade i biosalongen, för alla hårda och syrliga ord. Det är klart att alla är lika mycket värda. En film måste ju vara bra om den har ett så bra budskap. Eller inte. I intervjuer om Avatar har James Cameron sagt att han med sina filmer vill få människor att känna, inte att tänka. Och det stämmer precis! Jag känner massor med saker. Jag vrider mig av skam och irritation, jag har aldrig skämts så mycket för en film. Jag känner mig smutsig när jag går ut ur salongen, och tom inombords. Men alla känslor är bara variationer på samma sak: det finns ingenting bra med Avatar. Då har det ändå precis varit jul, och jag är snäll. Smurfalverna berör mig inte ett dugg. Avatar är en soppa av naturmystik, etnocentrism, tråkiga miljöer och ett övertydligt budskap utspätt på nästan tre olidliga timmar. Om den får oss att källsortera och rädda planeten kan det möjligtvis komma något gott ur filmen, men jag är inte längre säker på att mänskligheten är värd att rädda.

Betyg: 2/10

The Squid and the Whale (2005)

2009-12-05T15:45:00.000+01:00

Ibland sägs det att människans främsta drivkraft är begäret efter sex, och så kan det mycket väl vara, hur ska vi annars förklara alla konstiga saker som händer på krogen? Det är som att det plötsligt är okej att göra vad som helst bara på grund av att man är svettig och rör sig mer eller mindre i takt till musik tillsammans med andra svettiga människor. Jag tror att vi skulle få svårt att förklara det för asexuella varelser från en annan planet. Hursomhelst, i den briljanta Smakens fysiologi från 1825 urskiljer den franska finsmakaren Brillat-Savarin sex sinnen: de fem vanliga, smak, syn, känsel, osv. och ett sjätte, könssinnet. Det är enligt Brillat-Savarin könssinnet som styr alla andra sinnen och det är viljan att tillfredsställa sina lustar som bestämmer alla våra handlingar. Könssinnet är i förlängningen också ansvarigt för vetenskapen och hela vår samhällsordning. Kort sagt: jakten efter sex är allt. Och som sagt, det är möjligt att Brillat-Savarin har rätt, att det är begäret efter sinnlig njutning som är den underliggande drivkraften i allt människan har för sig. Men jag tror inte att det är sant. Om man är tvungen att plocka fram en enda underliggande orsak så tror jag att det är avundsjuka och jakten efter social status som driver oss. Vi vill bli snyggare, ha mer pengar, ha mer sex, inte för att bli lyckligare, utan för att vi tror att det finns andra människor som har allt det där, och då vill vi också ha det. Och så försöker vi säga och tycka om saker som får oss att verka intressanta och "inne" av andra personer, för att därmed avancera i den sociala hierarkin. Det är så vi fungerar, och även om det är en beskrivning som kan användas för de flesta kulturella kretsar i landet, så är det kanske speciellt så vi fungerar när vi är i den känsliga åldern mellan barndom och vuxendom. Och det är så sonen, Walt Berkman, i The Squid and the Whale fungerar.

Det finns en underbar dialog i filmen. Såhär går den:

Walt Berkman: It's Welles' masterpiece, really. Many people think it's Citizen Kane, but Magnificent Ambersons, if it hadn't been ruined by the studio, would've been his crowning achievement. As it is, it's still brilliant. It's the old story, genius not being recognized by the industry.
Lance: It sounds great. Who's in it?
Walt Berkman: Orson Welles? I don't know, I haven't seen it yet. I've seen stills.

Så här är det. Mänskligheten inkapslad i ett enkelt meningsutbyte på några rader. Allt handlar om att säga saker som får en att framstå som en intressant och bra person. Musik, böcker och filmer blir ett sätt att markera social status. Men The Squid and the Whale handlar framförallt om Bernard Berkman (väldigt bra spelad av Jeff Daniels), en tragisk familjefader och hans förhållande till resten av familjen. Bernard är författare och lever, som sportjournalister brukar säga, på gamla meriter. Familjen slits sönder av avundsjuka när modern börjar få framgångar som författare och när Bernard kommer på sin fru att ha en affär vid sidan om. Fadern inleder då ett sexuellt förhållande med Lili, som även sonen Walt är intresserad av. The Squid and the Whale är alltså en välspelad film om en dysfunktionell familj. Jag skriver välspelad trots att karaktärerna är sterotyper, det gäller Bernard, som är en misslyckad författare som kommit till åren, som behandlar frun som luft och som vill ligga med unga tjejer som beundrar honom, och det gäller Walt, som står inför valet mellan den snälla flickvännen Sophie och den sexiga Lili. Och det här är min stora invändning mot The Squid and the Whale. Att karaktärerna är klischéer kan jag acceptera, det är på något sätt nästan oundvikligt när man ska skildra relationer mellan människor. Men det är ganska lätt att gissa sig till vad Walt kommer att välja, eller rättare sagt, vad en sådan här film kräver att han ska välja, vad han borde välja. Detsamma gäller fadern. Tragiken är inte tillräcklig för att jag ska undvika att få en ganska fadd smak på tungan, jag kan inte undkomma känslan att ha blivit skriven på näsan. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vill att Walt ska välja Sophie, eller att Bernard borde ta tag i sitt liv. Jag sitter och skruvar på mig, och längtar efter ett oförutsägbart element.

Om man bortser från detta, och det kanske man kan göra, är The Squid and the Whale en ganska gripande film om en samling personer som inte kan undvika att såra varandra. Men egentligen älskar de varandra. Just den här kombinationen tror jag förenar de flesta familjer som inte kan hålla ihop. Det är inte hat som splittrar dem, det är avundsjuka, lögner och andra ack så mänskliga brister. Men hur är det folk brukar säga, att det är bristerna som gör oss mänskliga? I så fall är The Squid and the Whale en film som försöker skildra det mänskliga. Jag gillar den tanken. Men folk säger så mycket, bland annat att det blir bättre med tiden. Det blir det inte. Bara ibland.

Betyg: 6/10

Hjalmar Söderberg - Historietter (1898)

2009-11-16T07:13:00.019+01:00

Harry Martinsson och August Strindberg, Sture Dahlström och Stig Larsson, Selma och Astrid och allt vad de heter, i all ära: Sveriges genom tiderna bästa författare heter ingenting annat än Hjalmar Söderberg. Detta omdöme baserar jag i huvudsak på en bok, och det är Doktor Glas. Men om Doktor Glas är mästerverket och pärlan i ett grandiost författarskap, så är Historietter den briljant utförda bagatellen, eller kanske snarare de briljant utförda bagatellerna. Var och en för sig är dessa mininoveller (vackert kallade historietter) nämligen bagateller, med ett undantag som jag kommer till längre fram. Söderberg sitter på ett kafé och minns en person han en gång kände, han drömmer en mardröm, pratar med en präst och äter kronärtskockor med en vän; små tankar om stora saker och stora tankar om små saker bildar till sist ett vackert och meningsfullt mönster. Efter en stunds läsning upplever jag det nästan som ett samtal med en vän som haft samma känslor och tankar om livet som jag själv. Många av historierna är skickligt utformade allegorier över tillvaron, ofta med en satirisk blick på människan och samhället, men de historietter jag uppskattar mest är de som berör små episoder och karaktärer i minnets utkant - de där sakerna vi oftast inte lägger märke till, men som precis som allting annat uppenbarligen har något viktigt och gripande att säga till oss. Dit hör Söderbergs vemodiga redogörelse för några djur han har dödat under sitt liv, och hans hågkomster av en gammal historielärare. Jag tänker själv ofta på sådana här saker: helt plötsligt kan en gammal klasskamrat fran lågstadiet, eller någon kille jag pratade med på en krog i Oxelösund för fyra år sedan, dyka upp i huvudet och framstå som en ovärderlig och meningsfull liten skarva av mitt liv - något jag kan lära av om jag bara lyckas tänka runt det på rätt sätt. För folk som anser att man ska leva sitt liv i nuet är det här så klart något av det värsta man kan göra: sitta och älta obetydligheter från det förgångna. Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin upplever nuet som särskilt intressant (utom när jag är full möjligtvis). Saker och ting måste få ett minnets gyllene skimmer över sig för att jag verkligen ska kunna uppskatta dem. Det här är utan tvekan en aning tragiskt (inte minst med tanke på att jag ligger under en palm vid en strand i Australien när jag skriver det här), men det kan definitivt ge upphov till god litteratur. Jag säger inte att författare nödvändigtvis är olyckliga människor, bara att de allt som oftast tänker för mycket för att tillhöra de riktigt lyckliga.

Ta bara historien "Pälsen" - guldkornet i samlingen. Bara sista meningen har en sådan förödande känslomässig effekt att den kan jämföras med sista kapitlet av Idioten. Novellen kretsar kring den välmående direktören John Richardt och hans gamle vän, den magre, bleke och allt annat än välmående doktor Henck. En tragikomisk episod rörande Richardts päls visar hur olika villkoren för lycka ser ut för de två huvudpersonerna: alfahannen Richardt och förloraren Henck. För att göra det hela extra sorgligt, så utspelas allt på julafton, kvällen då alla människor ska få sin beskärda del av glädje och värme. Det är inte sorgligt på det där patetiska och nästan komiska sättet, som när Ronnie Sandahl skriver om hur hans protagonist sitter ensam på en bar och super skallen av sig medan alla andra tittar på Karl-Bertil Jonsson. Tragiken är värre. Det här är vad berättelsen tycks säga: "Det här är den största lycka du kan förvänta dig om du är en loser som Henck. Alla har rätt att känna glädje på julafton, men inte lika mycket och det är naturens givna ordning. Inget att göra åt den saken kompis; vissa människor är dömda till andraklassliv, och det bästa sättet att hantera detta faktum är att helt enkelt acceptera skiten - och det är vad alla gör förr eller senare, till och med den där killen i Vi som aldrig sade hora." Man kanske inte blir direkt lycklig över att få höra sådana saker, men man blir åtminstone bättre utrustad för livets sorger och besvikelser.

I "Historietter" får man Söderbergs storhet bekräftad - men inte mer än så. Det är imponerande att skriva två sidor om ett kafébesök med en vän och få det att framstå som något intressant och gripande, men mestadels resulterar det som sagt inte i mästerverk. Jag kan absolut rekommendera den, inte minst med tanke på dess praktiska längd. En historia går att läsa under ett reklamavbrott, vilket innebär att du bara behöver en filmkväll på femman för att ha läst ut hela boken och kan bocka av ytterligare en av de stora författarna från din alldeles för långa lista. Kanske kommer du också känna att du förstått lite, lite mer om livet, och det är sannerligen inte så illa för en filmkväll.

Betyg: 7/10

Charlotte Roché - Våtmarker (2008)

2009-11-11T12:17:00.008+01:00

Jag kommer ihåg första gången jag köpte Playboy, det var i november någon gång, och det var kallt, jag drog mössan långt ner i pannan, försökte undvika att någon skulle känna igen mig. Jag gick fram till kassan, betalade snabbt, och med darrande ben gick jag hemåt. I alla kroppens artärer forsade varmt blod, värmde min kropp, gjorde den mjuk och geleaktig på vissa ställen, hård på andra. Jag hade gjort något förbjudet, en klump stockade sig i halsen, det kändes olagligt, omoraliskt, och jag som tyckte att kvinnor var lika mycket värda som män. Jag kunde inte riktigt förlika den tanken med min fascination för kvinnokroppen. Det här var innan internet och den ändlösa ocean av bilder och filmer som bara ligger några musklick bort. Det här var på den tiden då man gjorde saker på riktigt, när man var tvungen att svettas och staka sig framför en gubbe i kassan. Såhär många år senare är det ett ganska oskyldigt minne, men jag kan inte sluta tänka på att allt det här med sex och sexualitet kändes mer förbjudet då, mer spännande. Jag tror att möjligheten att visuellt tillfredsställa alla sina märkliga böjelser via internet har urvattnat sexualiteten. Frågan "ska vi prova någonting nytt?" och fantasierna som kommer med den frågan har redan fått sin utlevelse framför en flimrig dataskärm och ett tyskt par som gör allt möjligt med varandra. Det är inte lika kul längre.

Nu är inte Våtmarker av Charlotte Roché en erotisk bok, långt ifrån. Den handlar om artonåriga Helen som skär sig under en intimrakning och hamnar på sjukhus. Läkaren bestämmer sig för att samtidigt göra någonting åt hennes hemorrojder. Helen är en tjej som lever ut sina fantasier, hon går till kvinnliga prostituerade, torkar sig aldrig efter ett toalettbesök, och smakar på allting som kommer från hennes kropp; hon beter sig med andra ord inte alls som en tjej "ska" bete sig. När hon var liten lärde hon sig att kissa ståendes i en hukställning på offentliga toaletter, därför har hon gjort sig själv till ett "levande mushygienexperiment. Inte bara tycker jag att det är jättekul att alltid breda ut mig fullt ut på de smutsiga toasitsarna, jag tvättar dessutom först rent dem komplett med min mus innan jag sätter mig, med en konstfullt schvungfull höftrörelse i cirkel. När jag sätter musen mot toasitsen uppstår ett härligt smackande ljus och alla främmande könshår, droppar, fläckar och pölar av alla dess färger och konsistens sugs upp av min mus", och så vidare. Det är förstås otroligt underhållande läsning. Rochés tanke med boken måste ha varit att framställa Helen som ett slags motpol till samhällets krav på kvinnor, och syftet är naturligtvis redan uppnått efter några sidor. Men frågan är varför man över huvud taget ska läsa vidare i boken. Jag läser att boken har provocerat en hel del människor, och det förstår jag: kravet från samhället på artonåriga tjejer är att de ska tänka på sitt utseende och inte stoppa fittsmegma eller snorkråkor i munnen. För dessa människor fungerar boken som en käftsmäll och jag ser gärna att alla från osäkra tjejer till Alf Svensson läser den här boken. Men jag provoceras inte av alla dessa detaljer. Visst är det underhållande att läsa om Helens fantasier, men det räcker inte. Är man inte först med att épater le bourgeois så måste man göra det bättre och med större finess än alla andra.

Frågan är om inte alla Charlotte Roché och tyska par i världen har trubbat av vår förmåga att känna den här spänningen som vi kände första gången vi köpte Playboy, satt själva framför internet för första gången, bläddrade i boken av Anaïs Nin som står i bokhyllan i föräldrahemmet. Jag vill uppröras av Våtmarker, kanske inte av att det är en tjej som gör och tänker allt det här, utan av språket och händelseförloppet. Men mest sitter jag och tänker på min egen oförmåga att uppröras. Är det boken det är fel på, är det jag, är det samhället, eller är det en oundviklig följd av att man upplever fler och fler saker? Det kanske aldrig kan bli så spännande som det en gång var, och så är man tvungen att stegra behoven för att känna den här spänningen igen. Till slut når man en punkt där allting känns tomt och innehållslöst, där behoven omöjligen kan tillfredsställas. Ständigt dessa behov. Aldrig annat än dessa behov. Men jag kan inte komma på en lösning som inte är ännu mer skrämmande än den här eskalerande regressen. Det är kanske är det som är att vara människa, att vara dömd till evig höst. Är det därför det heter "förlustelse", för att varje gång man har roligt så förlorar man någonting?

Betyg: 5/10

Bohumil Hrabal - En alltför högljudd ensamhet (1977)

2009-10-16T17:24:00.005+02:00

"I trettiofem år har jag arbetat med returpapper och det är min love-story." Med dessa ord inleds En alltför högljudd ensamhet av Bohumil Hrabal, och med dessa ord inleds min love-story för Hrabals berättelse om den oansenliga Hanta, som arbetar med returpapper, och som trots att den bara är hundratalet sidor tjock, dryper av tjeckisk berättarglädje i nivå med Jaroslav Hašek och Franz Kafka.

I trettiofem år har Hanta jobbat med att pressa returpapper, blodiga slakthuspapper och konstreproduktioner, ibland glimmer en bok till bland allt annat, som en vacker fisk i en grumlig flod, och han drar upp den för att läsa ett stycke, han bildas mot sin vilja, och personer som Nietzsche, Goethe, Sartre och Leibniz återkommer ständigt i hans tankar, de är lika levande som de två zigenerskorna som besöker honom ibland, och som chefen som inte uppskattar hans metodiska och långsamma sätt att arbeta. Hanta dricker öl i mängder, han älskar böcker, över hans säng bildar böckerna en ömtålig baldakin som när som helst kan rasa och begrava honom i ord, han lever på litteraturen på samma sätt som mössen, som har invaderat hans arbetsplats och som utan åtskillnad lever på att tugga i sig ord av Schiller eller blodiga slakthuspapper. I Prags kloaker för råttorna en ändlös strid, när en grupp har besegrat en annan splittras den vinnande gruppen i två grupperingar som börjar strida mot varandra, i en oavbruten hegeliansk process.

"Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis." Novalis citat spelar en avgörande roll i En alltför högljudd ensamhet, Hanta skapar balar av papper och tryckt text, varje bal är ett konstverk, och i mitten av balarna gömmer han en uppslagen bok, och dessa böcker, älskade föremål och mittpunkter i ett paradis, gör att varje bal får en personlig prägel. Språket är flödande, med långa bisatser, som gör att man andlöst fortsätter läsningen. En alltför högljudd ensamhet kan liknas vid en dikt, jag har säkert läst det någonstans, jag kan omöjligen ha kommit på det själv, ett återkommande och för handlingen avgörande motiv är en flicka med en flygande drake, som visar vägen till Gud.

Det är inte att förundra sig över att boken belades med publiceringsförbud, kärleken till det västerländska tänkandet och den indirekta kritiken mot missförhållandena i det dåvarande Tjeckioslovakien stack säkert i ögonen på makthavarna. Och visst, sådana passager finns det gott om, men i grund och botten är En alltför högljudd ensamhet en väldigt medkännande skildring av Hanta, som faller offer för förändringarnas vindar, maskinernas intåg i samhället gör Hantas sätt att arbeta ineffektivt och onödigt. Hanta befinner sig mellan två epoker, "i brytpunkten, träflisorna finns inom honom. De tränger in i både hjärta och hjärna." Hantas sätt att jobba skiljer sig från arbetarna i Bubny med deras gigantiska press, som arbetar med handskar, uniformerad klädsel, och som dricker mjölk! Det finns en viss resignation i boken, när Hanta på slutet vänder sig till litteraturen upptäcker han att den inte skänker någon vägledning, han står ensam mellan himlen och råttkriget i kloakerna. Hrabal såg En alltför högljudd ensamhet som sitt mästerverk, han uttryckte sig till och med så att han hade levat för att kunna skriva den, det är magnifik läsning.

Betyg: 9/10

Sture Dahlström - Gökmannen (1975)

2009-10-13T11:43:00.001+02:00

Jag hatar att skriva om handlingen i en bok, det är så urbota tråkigt, men den här gången kan jag väl orka med det eftersom det troligen kommer gå att göra med endast ett par meningar: Xerxes Sonson Pickelhaupt vill fylla hela jorden med sin avkomma och ligger därför med alla möjliga kvinnor; som hjälp för att nå ändamålet har han också en egen spermabank. Han håller till i Paris och hans aktiva leverne försätter honom i alla möjliga och omöjliga situationer, ofta innehållande missnöjda myndigheter.

Det är verkligen ingen självklarhet att Gökmannen är en bra bok. Pickelhaupt är djupt ansvarslös och omoralisk. Han är far till massvis med barn som han inte har den minsta tanke på att besöka. Han ljuger, slåss och bedrar. Han tror att folk konspirerar mot honom. Han älskar kvinnorna passionerat, men hans kärlek når sällan längre än till deras kroppar. Även om han i slutet av boken uttalar sitt förakt mot våldtäktsmän och menar att han själv inte är någon, så är det åtminstone vid ett tillfälle mycket svårt att tolka situationen på annat sätt än att Herr Pickelhaupt våldtar en kvinna. Hade vi stött på en sådan här människa i verkliga livet hade vi kallat honom en sexistisk, egoistisk och paranoid galning.

Vad tycker jag då om Pickelhaupt? Ja, ni anar säkert. Jag älskar honom. Han, precis som Dahlströms fantastiskt fantasirika språk, inspirerar mig. Häri ligger förstås problemets kärna: jag uppskattar och ser upp till en vedervärdig (visserligen fiktiv) människa. Hela boken kan tyckas som ett förhärligande av en usling.

Pickelhaupt har massvis med dåliga sidor ja, men alla grundar sig i hans obevekliga passion för vad livet har att erbjuda. Precis som många övriga av Dahlströms karaktärer. De är så galna i kvinnorna att de gör allt möjligt skit för att komma åt dem, de älskar konsten så mycket att de stjäl tavlor, de vill iväg och resa så gärna att de smiter över landsgränser, och så vidare och så vidare. Det är inte det omoraliska jag vill åt - det är ingen specifik handling som Pickelhaupt utför som jag längtar efter - utan den där livsgnistan som är så stark att den knappt går att kontrollera.

Jag läser alltså inte Dahlström för att han är rolig, galen och skön. "Höhö, han skriver fitta och kuk..." Nej, det är inget skämt det här. (Även om hans böcker stundtals är fruktansvärt roliga). Gökmannen, precis som författarens andra alster, har ett för mig allvarligt budskap, en allvarlig uppmaning. Jag påminns nämligen om att också jag lever ett liv. Ett liv! Förstår ni? Jag kan göra vad som helst! Varför har jag aldrig tänkt på det förut? Det är ju den mest självklara saken i världen, ändå glömmer jag ständigt bort det. Blod rinner i min kropp, en konstig sak bultar i mitt bröst som gör att jag kan hoppa, älska, tänka, gråta. Jag måste utnyttja detta till fullo! Den personliga friheten får inte stoppas, varför ska jag inte åka till Sydamerika och bli fartygskapten om jag vill det? Bygga ett slott om jag vill det? Dansa rumba om jag vill det? Hur många gånger har jag inte sett en vacker kvinna i en inte helt oåtkomlig situation (inte för att det hade stoppat Stures karatärer) och ändå bara suttit där och glott, men kära Martin, om du nu gillar henne så gör nåt åt det då för guds skull! Gör det du vill här i livet, gör inte det du inte vill.

Nuförtiden känns ingenting lika viktigt som när jag var sjutton. Glädjen är inte lika stor, sorgen är inte lika stor. Jag blir inte lika kär, inte lika kåt. Fan, jag blir inte ens lika hungrig längre. Visst, jag är säkerligen klokare och mer nyanserad. Förstår både den ena och den andra sidan. Och visst, känslor är inte bara bra, de ställer till mycket trubbel. Men det finns inget som får oss att känna oss så levande som känslor. Och livet är väl ändå allt vi har här i... livet?

Sture Dahlström får mig att känna starkt igen. Då spelar det mindre roll att det här bara är den tredje bästa Dahlströmromanen jag läst (av fyra) eller att det säkerligen och uppenbarligen finns massa orsaker att kritisera boken. Då spelar det ingen roll alls faktiskt.

Betyg: 8/10

Michel Houellebecq - Elementarpartiklarna (1998)

2009-10-04T02:01:00.002+02:00

Jag vaknade en morgon, en ensam kall ljusstråle letade sig fram mellan persiennerna. Mitt rum: ett skrivbord, en säng. På en vägg hängde Sture Johannesson Haschflickan från 1969 som jag hade klippt ur en tidning. Färgerna kontrasterade mot de vita, kala väggarna. Jag levde ett liv utan kärlek, utan närhet. Flickan med den nakna violetta kroppen tittade på mig; jag tittade på henne, och jag visste att mellan oss kunde det aldrig råda samförstånd. Jag hade hängt upp urklippet för att påminna mig själv. Haschflickan representerar en tidsera som påstod sig hylla den fria sexualiteten, men som aldrig lyckades slå sönder de bojor som fjättrar människan. Människan väntar fortfarande på stunden när sexualiteten och fortplantningen särskiljs, först då kan en fri, ohämmad sexualitet ta form. 60-talet och hippierörelsen ersatte bara en sorts bojor med en annan. Istället för 50-talets moralkonservativa hyckleri hade vi fått en annan sorts hyckleri, kärlekslös, narcissistisk, under den fria sexualitetens fana. För vilka är det som gynnas av den nuvarande ordningen? Vilka får ligga? Vackra, välbärgade människor; människor med pengar, utseende. Människor man hatar, men ändå älskar på det där lite avundsjuka sättet.

Jag åt frukost. Flingor, mjölk. Livet är ett tragiskt faktum. Mitt liv, ägnat åt intellektuella bemödanden, kontrasterade mot det hedonistiskt njutningsfulla, på samma sätt som haschflickan mot de vita, kala väggarna. Mitt liv är en sakta rinnande flod. En lätt vind kan krusa vattenytan emellanåt. Jag tog soppåsen och gick ut till sopnedkastet. I trappan mötte jag kvinnan som bor granne med mig, hennes svarta, böljande hår gömdes av en sjal. Hon mötte min blick, hon log. Även denna antydan av en möjlighet skulle rinna bort i sanden. Jag sökte inte sexuella äventyr, jag sökte inte närhet. Det fick komma och gå som det ville. När jag runkade kände jag ingenting, och samma sak, samma tomhet, när jag omfamnade någon. Tomhet. En liten sorgsenhet, men mest likgiltighet. En lösning på denna mänsklighetens tragedi kan vara den möjlighet som vetenskapen erbjuder, med kloning och artificiell fortplantning. Med detta sammanhänger en söndervittring av det individuella, av de skillnader som gör oss olyckliga. En ny form av social gemenskap. Vi står vid randen av en ny mänsklighet. Väl inne i lägenheten satte jag mig vid datorn. Jag försökte runka, men jag orkade inte. Jag kollade mina mail. Så gick tiden, med få glädjeämnen men desto mera sorg.

Hur sätter man betyg på livet? Det är skit ibland, men ibland är det bra. En sexa är väl ändå rimligt.

Betyg: 6/10

Die Fünf Freunde - Inspektor, Inspektor (1992)

2009-09-27T09:09:00.003+02:00

Die Fünf Freunde är som vilket tweepopband som helst. De sjunger säkert om pannkakor och kärlek och andra livsviktiga saker. Fast på tyska. Här är det säkert en och annan som hoppar till. Hur ser pannkakor ut i Tyskland? Och viktigare, hur går det tyska ihop med det charmigt oskuldsfulla i tweepopen? Jag vill inte måla upp en bild av Tyskland och tweepop som två oförenliga motpoler, men, ja, ni vet. Det här är såklart en väldigt orättvis och bristfällig bild av Tyskland. Är Sverige bara folkhem, jantelag, älgar och andra sosserier? Hm, ja, ni vet.

Men struntar vi i allt det här hittar vi gitarrdriven jangelpop, med uppenbara influenser i C86-scenen och bland Sarah-banden. Die Fünf Freunde var ett av de bästa banden som tidigt på 90-talet kom fram genom Marsh-Marigold Records (som grundades 1988), tillsammans med akter som Red Letter Day och Acid House Kings. (Jadå, Acid House Kings är ett svenskt band, men efter en semester i Hamburg 1991, och efter att ha lyssnat på en LP av Red Letter Day, kom de i kontakt med skivbolaget.) Inspektor, Inspektor från 1992 var Die Fünf Freundes efterlängtade debutalbum.

Och jag är förtjust. Det skramlar lagom mycket, och stundtals värmer det lika mycket som när någon du tycker om säger att du är bra. Musiken känns uppsluppen och otvungen. Det är en jämn skiva, men höjdpunkterna finns samlade i början: "(Sie ging in den) Untergrund", "Amerikanischer film", "Nordsee '79" och min favoritlåt "So Seltsam". Hur kan man inte låta sig förföras av en kvinnlig tysk bakgrundskör? Det är höst, vi går mot kallare tider. Var snäll mot dig själv och leta upp den här både uppiggande och hjärtevärmande musiken.

Betyg: 8/10

I Skuggan av Bronx (1993)

2009-09-23T22:30:00.005+02:00

Regi: Robert De Niro

Först, såklart, en voiceover: "Det här är Bla Bla 'Coolt Öknamn' Blavito - en hård kille, han lägger inga fingrar emellan, och gör någon annan det så kan dennes fingrar hälsa hem." Det där var alltså den lilla, smala galningen med basebollträ. Kameran fortsätter mot tjockisen i kostym vid baren, en svettig, förmodligen illaluktande italienare. Inzoomning, en galen blick, och så fryser vi bilden. Dags för den lilla anekdoten om honom. Och vet ni? Han har också ett coolt öknamn. Det har de andra också; gamlingen, fulingen, tuffingen, alla har de öknamn. "These were all Sonny's boys, and you didn't mess with Sonny unless you liked being six feet under ground." Ja, ni förstår.

Ungefär så börjar filmen, och man får känslan av att man sett det här förut. Men man får också känslan av att det inte kommer vara lika genomgående vassa skådespelarinsatser eller knivskarp nihilism som i Maffiabröder, inte lika episkt som i Once Upon a Time in America, och över huvud taget inte lika bra på någon punkt jämfört med Gudfadern-serien. Mina inledande tankar om filmen är alltså att den är ännu ett gott runkmaterial för hockeyspelande högstadiekillar med hamburgare som favoriträtt, men kanske inget för en kultiverad cineast som jag. (Jag har ALDRIG kollat på en film bara för underhållning! Jag lovar!)

Ändå ska det här inte bli en sågning, ty filmen visar sig innehålla ingredienser som andra maffiafilmer saknar. Men först den obligatoriska storysammanfattningen. Huvudpersonen heter Calogero (Francis Capra och Lillo Brancato), en ung kille som växer upp i 60-talets Bronx. Hans farsa, Lorenzo (Robert De Niro), kör buss och är en hederlig sosse, eller kanske snarare kristdemokrat eftersom han värnar om familjen. Kör din buss, tjäna dina pengar, skaffa mat på bordet (som frugan serverar), hedra dina förfäder. Men Calogero hamnar av en händelse under maffiabossen Sonnys (Chazz Palminteri) beskydd, och Sonny är förstås något i hästväg vad gäller coolhet - inte bara i jämförelse med fadern. Man får ju förstå lillkillen om han tycker en maffiaboss är häftigare än en busschaffis. Här uppstår filmens huvudproblem, dess kärna: vem av dessa två förebilder ska pojken, sedermera unga mannen, hämta sina värderingar från?

Vad har då I skuggan av Bronx som andra liknande filmer saknar? Den är på många sätt mer nyanserad, till att börja med. Det verkar faktiskt som att Sonny tycker det är mer okej med svarta människor än vad Lorenzo gör, och nu råkar Calogero faktiskt ha förälskat sig i en sådan. Det utmanar oss lite eftersom det är pappan vi ser som det bästa föredömet i övrigt. Och när Lorenzo bråkar med Sonny så dör inte den förre och hela hans släkt inom fem sekunder, utan det händer egentligen ingenting förutom att han blir lite utskälld. Vad tittaren får se dödar Sonny faktiskt bara en enda människa i hela filmen, om jag minns rätt. Han och hans kompisar slaktar visserligen ett gäng skäggiga motorcykelhippies, men de verkar inte dö, och som sagt: de var skäggiga motorcykelhippies.

Filmen har också en värme som är ovanlig i denna typ av skildringar. Pappans kamp för sin sons trygghet och välbefinnande är rörande, vilket naturligtvis också har att göra med De Niros habila skådespelarinsats. Ännu en helt otrolig sak: kärlekshistorien får ett lyckligt slut! Wtf? Jag som trodde Calogero skulle få i uppdrag att slakta henne i nån mafiosoritual, eller liknande. Men så blev det inte, vilket var mycket uppmuntrande.

Visst är filmen ändå ganska förutsägbar, men det finns inget automatiskt negativt med det. Sett till själva berättelsen, regin, skådespelarna, karaktärerna, osv, är filmen bra, klart över genomsnittet. Men nu har någon använt sig av det hysteriskt fula knepet att spela löjligt bra popmusik genom hela filmen. I Wonder Why! It's a Man's Man's Man's World! Baby I Need Your Loving! I'm So Proud! Och så vidare. Det gör ju att hela grejen står och väger till att bli riktigt bra. På en femgradig skala är det en klar fyra, men på en tiogradig skala blir det nog ändå "bara" 7/10. Det får ju inte bli betygsinflation redan i bloggens barndom.

Betyg: 7/10

Easy Going - Easy Going (1978)

2009-09-23T13:37:00.006+02:00

Du ser på omslaget. Vad är detta, en erotisk mosaik från Pompeji? De där italienarna är inte kloka: Berlusconi, mutskandaler och överkokt pasta. Din italienska musikerfarenhet begränsas till Pavarotti och "Insieme: 1992". Men du bestämmer dig för att ge skivan en chans, omslaget retar och kräver din nyfikenhet. Den liksom suger dig in, du kan nästan se dig själv brottas med en naken romare, utan toga men med en läderrem runt midjan. Åh, musiken har redan startat. Trummaskiner sparkar igång dansen, ditt rum är plötsligt en danslokal där svettiga kroppar trängs med outtalade förhoppningar och undertryckta begär. "Baby I Love You" är funkig disco när den är som allra bäst. Efter en minut sätter trumpeterna in (men det kanske inte är trumpeter) och du sträcker armarna upp i luften som är full av euforiska skrik, alkohol, sex. Nu är det någon som sjunger, trånande. "Baby I Love You" växlar från dessa orgasmiska refränganfall till sköna transportsträckor. Men vi snackar inte riksväg 51 till E4:an, utan om motorvägen till John F. Kennedy Space Center.

Sedan töms dansgolvet. Några vill dansa tryckare, andra står vid väggen och tittar på. "Little Fairy" är antagligen en ganska bra låt, den är sentimental och gråtvänlig. Men nu har du arbetat upp din kropp till extas och vill minst av allt höra en ballad ur högtalarna. Du trummar fingrarna mot nattduksbordet och väntar otåligt.

"Suzie Q" börjar med ett tåg som puffar igång. Det passar bra, för nu tar skivan fart igen . "I like the way you talk, I like the way you walk." Men det är inte för texterna vi lyssnar på det här. Det är för det funkiga, sexiga discosoundet som letar sig förbi cerebral cortex och rakt in i reptilhjärnan, och säger åt oss att dansa med den där snygga killen som har letat sig upp på dansgolvet. Ajdå, nu hör du elgitarrer. Elgitarrer och disco kan inte leva tillsammans! Det är fel, omoraliskt! Åh, han dansar med dig. Din aviga kropp försöker följa hans rörelser på dansgolvet. Elgitarrer och disco, a match made in heaven. Du, jag, vet inte vem Suzie Q är, eller varför vi älskar henne, men älskar gör vi. "Do It Again" rundar av skivan med en inte alls så subtil uppmaning att göra det igen. Om "Baby I Love You" är orgasmen, är "Do It Again" efterspelet eller förspelet (vilket ju är samma sak). Du drar med dig killen hem; som tur var är du redan hemma. Åter igen lägger du plattan under nålen, trummaskinen sparkar igång något helt annat (men ändå samma sak).

Betyg: 7/10