Jag vet inte varför det är så vanligt att racka ner på äktenskapet och kärnfamiljen. Det är som om alla västerländska författare och regissörer har växt upp i dysfunktionella hem med förtryckta mödrar och alkoholiserade fädrer. Skulle vi bara ge fan i att gifta oss, skulle det aldrig behöva bli så här. Folk skulle leva fria, lyckliga och jämställda, neuroser och tvångstankar ett minne blott. Jag vet inte, kanske är det så, eller så är människor olyckliga hur de än lever sina liv - och då är det ju fullt naturligt att så många böcker om olycka handlar om just äktenskapet (och vice versa).
Paren i Patrick Whites novellsamling The Cockatoos har varit gifta länge och lever i stabila förhållanden med trygg ekonomi. Ändå är det något som är fel. Det är som så ofta små skitsaker (och en och annan våldtäkt) som får personerna att ifrågasätta sina liv och förhållanden. Enligt White anstränger vi oss så hårt för att trycka ner och stänga in de känslor som inte passar in i våra ordnade liv, att precis vad som helst kan ta formen av en nål som spräcker ballongen, men Gud ska veta att det inte bara är luft som väller ur de australiensiska familjernas spräckta ballonger. Vi bjuds på mord, otrohet, sammanbrott, och ibland bara ett stort antiklimax: personerna fortsätter sina liv medan längtan, minnen och förbjudna tankar sjuder innanför den borgerliga fasaden. Vi har hört den förr, visst har vi det, men sällan så poetiskt och effektivt som i The Cuckatoos. Skillnaden mellan de här berättelserna och exempelvis The Squid and the Whale (en annan skildring av det välbärgade familjelivets mörkare sidor, se Johannes recension!), är att vi kommer så oerhört nära personerna och ser hur motsägelsefulla, oförutsägbara och ofta obegripliga de är innerst inne, även för sig själva. Människor är ett kaos av erfarenheter, känslor, tankar och minnen - och det är klart att det lätt går åt helvete när två sådana här kaosartade varelser ska stabilisera sig med varandra. Oftast går det ju dock inte alls åt helvete, utan hamnar närmare det där antiklimaxet jag nämnde förut. En person lever tillsammans med en annan i 50 år, men får aldrig riktigt lära känna den andre, eftersom det som finns att lära känna är sa förvirrande och svårt att förstå. Bättre att gömma undan det och hålla sig till konventionerna. White använder ett antal knep för att visa just denna egenskap hos människan. Det är till exempel en markant skillnad mellan det torra och genomtänkta språket som används när ett pars dialog skildras ur en neutral synvinkel, och de fritt flödande, svårtydbara inre monologer som ofta används när vi får ta del av en persons tankar. En annan intressant teknik är att skriva ur fler än en persons synvinkel. Vi förstår att både herr Fazackerley och fru Fazackerley (från den långa novellen, eller kanske korta romanen, "A Womans Hand") är mycket komplexa varelser, men att de inte kan hantera varandra på något annat sätt än genom intetsägande konversationer.
Paren i Patrick Whites novellsamling The Cockatoos har varit gifta länge och lever i stabila förhållanden med trygg ekonomi. Ändå är det något som är fel. Det är som så ofta små skitsaker (och en och annan våldtäkt) som får personerna att ifrågasätta sina liv och förhållanden. Enligt White anstränger vi oss så hårt för att trycka ner och stänga in de känslor som inte passar in i våra ordnade liv, att precis vad som helst kan ta formen av en nål som spräcker ballongen, men Gud ska veta att det inte bara är luft som väller ur de australiensiska familjernas spräckta ballonger. Vi bjuds på mord, otrohet, sammanbrott, och ibland bara ett stort antiklimax: personerna fortsätter sina liv medan längtan, minnen och förbjudna tankar sjuder innanför den borgerliga fasaden. Vi har hört den förr, visst har vi det, men sällan så poetiskt och effektivt som i The Cuckatoos. Skillnaden mellan de här berättelserna och exempelvis The Squid and the Whale (en annan skildring av det välbärgade familjelivets mörkare sidor, se Johannes recension!), är att vi kommer så oerhört nära personerna och ser hur motsägelsefulla, oförutsägbara och ofta obegripliga de är innerst inne, även för sig själva. Människor är ett kaos av erfarenheter, känslor, tankar och minnen - och det är klart att det lätt går åt helvete när två sådana här kaosartade varelser ska stabilisera sig med varandra. Oftast går det ju dock inte alls åt helvete, utan hamnar närmare det där antiklimaxet jag nämnde förut. En person lever tillsammans med en annan i 50 år, men får aldrig riktigt lära känna den andre, eftersom det som finns att lära känna är sa förvirrande och svårt att förstå. Bättre att gömma undan det och hålla sig till konventionerna. White använder ett antal knep för att visa just denna egenskap hos människan. Det är till exempel en markant skillnad mellan det torra och genomtänkta språket som används när ett pars dialog skildras ur en neutral synvinkel, och de fritt flödande, svårtydbara inre monologer som ofta används när vi får ta del av en persons tankar. En annan intressant teknik är att skriva ur fler än en persons synvinkel. Vi förstår att både herr Fazackerley och fru Fazackerley (från den långa novellen, eller kanske korta romanen, "A Womans Hand") är mycket komplexa varelser, men att de inte kan hantera varandra på något annat sätt än genom intetsägande konversationer.
För att återkomma till det jag skrev i början: kanske är poängen med berättelserna att visa något allmängiltigt hos människan. Äktenskapet och kärnfamiljen är inte orsaker till våra inre virrvarr, utan snarare orsakade av just detta virrvarr. De är åtgärder för att vi ska framstå som mer stabila och begripliga for oss själva och andra. Jag skulle förmoda att White vill att vi ska kunna vara mer öppna mot varandra och inte ständigt försöka gömma undan vårt inre kaos. Annars kanske det går som för dottern till ett respekterat par i novellen "The Night the Prowler". Obekväm i sitt inrutade liv och i sin redan utstakade framtid med giftermål och allt det där, bryter hon sig förtvivlat loss från sin tillvaro for att hänge sig åt nattliga fylleorgier i parken och inbrott i välbärgade hus. En av mina favoritsekvenser i boken är när hon vandrar runt i ett av dessa hus, och skändar det trygga liv som förs där. Det blir som en metafor för det medelklassliv hon själv levt tidigare och känt sig som en främling i. I det övergivna huset med porträtt av hemmafruar och män i kostym får hon någon slags pervers hämnd på sin egen uppväxt. Frågan jag ställer mig: vad var det egentligen för fel på den uppväxten? Jag själv kan inte tänka mig ett lyckligare liv än det borgerliga familjelivet. Att vara medelklass måste väl vara det bästa som finns - man kan göra nästan vad som helst, ha vilka åsikter som helst, välja om man vill vara normal eller "alternativ"; nästan alla journalister, musiker, politiker, och kändisar över huvud taget, har rötter i medelklassen, och familjelivet är ju också något bra: en trygg grupp människor att ty sig till i svåra stunder, någon att leva sitt liv med... Finns det något alternativ som (för de flesta av oss) skulle vara bättre? White presenterar det i alla fall inte. Det som boken beskriver så bra är kanske det typiskt mänskliga i att ha ett bra liv, eller alla förutsättningar för ett bra liv, men ändå inte vara nöjd. Å andra sidan: Patrick White var homosexuell och växte upp i Australien för över 50 år sedan, med föräldrar som skickade honom till en farm på landsbygden för att lite hederligt arbete skulle ta honom ur hans fåfänga författardrömmar...I vissa fall är kanske kritiken mot familj, äktenskap och medelklass fullt förståelig.
Det handlar väl om den gamla avvägningen mellan trygghet och frihet. Vad ska vi sätta mest värde på? Hur blir man lyckligast/undviker så mycket olycka som möjligt? Finns den gyllene medelvägen och är det i så fall möjligt för alla att hitta fram till den? Eller är vi (vissa eller alla av oss) till vår natur, dömda till evig otillfredsställelse och evigt kaos? Jag är rädd att du inte kommer hitta svaren hos The Cuckatoos förvirrade, olyckliga, längtande karaktarer.
Betyg: 8/10
