Ibland sägs det att människans främsta drivkraft är begäret efter sex, och så kan det mycket väl vara, hur ska vi annars förklara alla konstiga saker som händer på krogen? Det är som att det plötsligt är okej att göra vad som helst bara på grund av att man är svettig och rör sig mer eller mindre i takt till musik tillsammans med andra svettiga människor. Jag tror att vi skulle få svårt att förklara det för asexuella varelser från en annan planet. Hursomhelst, i den briljanta Smakens fysiologi från 1825 urskiljer den franska finsmakaren Brillat-Savarin sex sinnen: de fem vanliga, smak, syn, känsel, osv. och ett sjätte, könssinnet. Det är enligt Brillat-Savarin könssinnet som styr alla andra sinnen och det är viljan att tillfredsställa sina lustar som bestämmer alla våra handlingar. Könssinnet är i förlängningen också ansvarigt för vetenskapen och hela vår samhällsordning. Kort sagt: jakten efter sex är allt. Och som sagt, det är möjligt att Brillat-Savarin har rätt, att det är begäret efter sinnlig njutning som är den underliggande drivkraften i allt människan har för sig. Men jag tror inte att det är sant. Om man är tvungen att plocka fram en enda underliggande orsak så tror jag att det är avundsjuka och jakten efter social status som driver oss. Vi vill bli snyggare, ha mer pengar, ha mer sex, inte för att bli lyckligare, utan för att vi tror att det finns andra människor som har allt det där, och då vill vi också ha det. Och så försöker vi säga och tycka om saker som får oss att verka intressanta och "inne" av andra personer, för att därmed avancera i den sociala hierarkin. Det är så vi fungerar, och även om det är en beskrivning som kan användas för de flesta kulturella kretsar i landet, så är det kanske speciellt så vi fungerar när vi är i den känsliga åldern mellan barndom och vuxendom. Och det är så sonen, Walt Berkman, i The Squid and the Whale fungerar.
Det finns en underbar dialog i filmen. Såhär går den:
Walt Berkman: It's Welles' masterpiece, really. Many people think it's Citizen Kane, but Magnificent Ambersons, if it hadn't been ruined by the studio, would've been his crowning achievement. As it is, it's still brilliant. It's the old story, genius not being recognized by the industry.
Lance: It sounds great. Who's in it?
Walt Berkman: Orson Welles? I don't know, I haven't seen it yet. I've seen stills.
Så här är det. Mänskligheten inkapslad i ett enkelt meningsutbyte på några rader. Allt handlar om att säga saker som får en att framstå som en intressant och bra person. Musik, böcker och filmer blir ett sätt att markera social status. Men The Squid and the Whale handlar framförallt om Bernard Berkman (väldigt bra spelad av Jeff Daniels), en tragisk familjefader och hans förhållande till resten av familjen. Bernard är författare och lever, som sportjournalister brukar säga, på gamla meriter. Familjen slits sönder av avundsjuka när modern börjar få framgångar som författare och när Bernard kommer på sin fru att ha en affär vid sidan om. Fadern inleder då ett sexuellt förhållande med Lili, som även sonen Walt är intresserad av. The Squid and the Whale är alltså en välspelad film om en dysfunktionell familj. Jag skriver välspelad trots att karaktärerna är sterotyper, det gäller Bernard, som är en misslyckad författare som kommit till åren, som behandlar frun som luft och som vill ligga med unga tjejer som beundrar honom, och det gäller Walt, som står inför valet mellan den snälla flickvännen Sophie och den sexiga Lili. Och det här är min stora invändning mot The Squid and the Whale. Att karaktärerna är klischéer kan jag acceptera, det är på något sätt nästan oundvikligt när man ska skildra relationer mellan människor. Men det är ganska lätt att gissa sig till vad Walt kommer att välja, eller rättare sagt, vad en sådan här film kräver att han ska välja, vad han borde välja. Detsamma gäller fadern. Tragiken är inte tillräcklig för att jag ska undvika att få en ganska fadd smak på tungan, jag kan inte undkomma känslan att ha blivit skriven på näsan. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vill att Walt ska välja Sophie, eller att Bernard borde ta tag i sitt liv. Jag sitter och skruvar på mig, och längtar efter ett oförutsägbart element.
Om man bortser från detta, och det kanske man kan göra, är The Squid and the Whale en ganska gripande film om en samling personer som inte kan undvika att såra varandra. Men egentligen älskar de varandra. Just den här kombinationen tror jag förenar de flesta familjer som inte kan hålla ihop. Det är inte hat som splittrar dem, det är avundsjuka, lögner och andra ack så mänskliga brister. Men hur är det folk brukar säga, att det är bristerna som gör oss mänskliga? I så fall är The Squid and the Whale en film som försöker skildra det mänskliga. Jag gillar den tanken. Men folk säger så mycket, bland annat att det blir bättre med tiden. Det blir det inte. Bara ibland.
Betyg: 6/10
