Att leva (1952)

1952 hade Akira Kurosawa redan släppt två centrala filmer i sin mäktiga filmografi. Dels Demonernas port (1950), där huvudpersonernas återblickar utgör huvuddelen av filmen, och dels Idioten (1951), en filmatisering av Dostojevskijs roman, vars centrala tema Kurosawa har återvänt till vid ett flertal tillfällen: en god människa i en hänsynslös värld. Huvudpersonen i Att leva, Kanji Watanabe, är ingen återanvändning av den goda människan i Idioten, men den hänsynslösa världen är densamma. Watanabe (spelad av Takashi Shimura) har jobbat som byråkrat i nästan trettio år, när han en dag, i inlindade ord från en läkare, får beskedet att han har magcancer. Läkarna ger honom sex månader kvar att leva. Det här får Watanabe att ifrågasätta sitt liv. I ljuset av beskedet tycks hela hans liv ha varit en skuggexistens. I det byråkratiska mörkret har han stämplat papper och skickat vidare ärenden till andra avdelningar, på samma gång som tiden och livet har passerat obemärkt förbi.

Att leva är uppdelad i två delar. Den första delen tar utgångspunkt i Watanabes kamp mot beskedet. Han hänger sig åt dryckenskap och utekvällar, utan att kunna glömma att han har så kort tid kvar att leva. Han klamrar sig patetiskt fast vid sin unga och levnadsglada kollega. Men ingenting får honom att glömma, ingenting får honom att komma över sorgen över att ha slösat bort sitt liv. Det är först när han upptäcker något att leva för som Watanabe hittar tillbaka livsglädjen; i kampen mot den kalla och likgiltiga byråkratin, och i glädjen över att skapa något (och inte överlämna ansvaret till någon annan). Det är som att Kurosawa vill säga att det som betyder något inte är hur många dagar vi har kvar, utan vad vi faktiskt gör med våra liv. Vi kan skjuta över beslutet till någon annan, eller så kan vi försöka ta vara på våra liv. Vi lever i våra beslut, i det vi skapar. I vår kontakt med världen. Det är valfriheten som är människans värdighet och hennes ständiga anledning till ångest. Men att undvika den här valfriheten är detsamma som att stänga in sig i en skuggtillvaro, tills vi en dag ser tillbaka på våra liv och inser att vi inte har levt. Det är det som Watanabe menar när han konfronteras med sitt drickande. Är det inte farligt att dricka när man har magcancer? Förvisso. Men hur kan den dö, som aldrig har levt?

Den andra delen av Att leva är uppbyggd av återblickar. En grupp lägre tjänstemän samlas för att diskutera Watanabes eftermäle. Och på samma sätt som i Demonernas port är det genom de samlade återblickarna vi får en inblick i vad som egentligen har hänt. Det är lätt att glömma att Kurosawa arbetade mycket med det visuella. Watanabes irrfärd genom nattlivets Tokyo är hänförande. Men det mest slående är hur Kurosawa lyckas skapa en känsla eller en förståelse för en relation mellan två personer med hjälp av väldigt små medel. Vid första anblicken betydelselösa ögonkast eller yttranden kan dölja ett helt spektrum av känslor som hela filmen vilar på. Hos Kurosawa lever filmmediet som en outsinlig källa till nya upplevelser. Kurosawa ger ingen vacker bild av människan, men han erbjuder en väg ut ur hopplösheten.

Betyg: 10/10

Alain Robbe-Grillet - Jalusi (1957)

Med fenomenologisk precision målar Robbe-Grillet i Jalusi en bild av långsamma dagar i en bananplantage i en fransk koloni. Mekaniskt utmejslade meningar beskriver hur ljuset sipprar in genom jalusierna, dalgångens bananodlingar och till synes meningslösa händelser som formar huvudpersonernas liv: en tusenfotning som mosas till en brun fläck på väggen i matrummet, tomt prat på kvällarna, buteljflaskor som ställs fram, plockas bort igen, mat som förtärs och återkommande resor till staden. På dessa resor åker A. och Franck i Francks bil för att, som de säger, uträtta ärenden. Francks hustru är sjuk, sängliggande av den tryckande hettan. Vi förstår snabbt att boken beskriver allt detta från synvinkeln hos en man som aldrig träder fram i boken, vi erfar hans närvaro bara när det dukas fram till tre personer, när det är tre stolar som placeras på altanen, riktade mot solens sista klämtande suckar på himlavalvet. Ordet synvinkel är viktigt. Även om andra sinnen har en plats i boken har det optiskt upplevda ett företräde.

Det är från makens iakttagelser vi kan dra slutsatsen att han genom jalusierna spionerar på sin hustrus förehavanden. A. som gör sig i ordning för att resa iväg, som drar kammen genom håret, som skriver på ett ljusblått brevpapper, ett stycke av vilket senare kan ses i bröstfickan på Franck. Avundsjukan tär på honom, han läser in mycket i de små åtbörder och meningsutbyten som tilldrar sig när Franck sitter tillsammans med A. på altanen. De flesta händelser återkommer i boken, lite annorlunda för varje gång, som för att visa att han spelar upp samma scener i huvudet, gång på gång, och till sin stora förtret inte kan finna något slutgiltigt, något som kan skingra alla tvivel. Ett undantag: en händelse finns bara beskriven en gång i boken, en händelse som låter läsaren ana en annalkande katastrof. Det finns annars ingen enkel kronologi i boken. Dagarna har sin gång, rutiner suddar ut varje enskildhet, allt blandas samman i minnenas töcken.

När Robbe-Grillet publicerade sina första romaner i början av 50-talet blev han starkt kritiserad för den upplevda bristen på narrativ. Det optiska i Robbe-Grillets berättarkonst var förvirrande för kritiker och den stora publiken. Senare hyllades han som den nya romanens kanske främsta företrädare på 50-talet. Robbe-Grillet ville bryta sig loss från den traditionella romanen, där psykologi och anekdotiskt berättande spelade stor roll. Han gjorde detta genom att förlita sig på läsaren. Det finns ett existentiellt tomrum i Jalusi, på vilket läsaren kan projicera sina egna aningar och förväntningar. Samma tomrum återkommer i Ifjol i Marienbad, Alain Resnais film till vilken Robbe-Grillet skrev ett filmmanus. Det förekom inget egentligt samarbete, Robbe-Grillet har understrukit att han inte hade något att göra med själva filminspelningen. Med det sagt: samma existentiella tomrum återkommer i filmen, där vackra bilder blott låter ana en underliggande berättelse.

Jalusi är en utsökt liten skarvad bok, där tragedi och verkliga känslor gömmer sig bakom till synes torra beskrivningar av livet i en bananplantage. Boken avhåller sig från det uppenbara och vulgära, ger oss makens tankar och känslor endast antydda genom beskrivningar av meningsutbyten, enkla förehavanden och åtbörder. Boken ger oss en given tolkningsram, allt därutöver är lika fullt av möjligheter som livet själv. Det finns något befriande i detta.

Betyg: 7/10

Frithiof Holmgren - Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar (1873)

Det är inte svårt att för sina ögon föreställa sig läkaren Frithiof Holmgren i sakta mak strosa runt i Upsala och dess nejder, som Carl Johan Bergman skaldade om. Kanske flög en fjäril förbi, kanske plockade han upp en vacker blomma. Holmgren hade dock den för naturvetenskapsmannen unika förmågan att se under den intagande ytan, och oresonligt avslöja naturens hjärtlöshet, egoism och råhet. Naturen var för Holmgren ingen fridfull plats, utan ett enda stort slagfält, där djur och arter tar kål på varandra i rasande takt. I ett tal vid Upsala läkareförenings högtidsdag 1873 lägger Holmgren fram sin syn på världen och människans plats i denna. Den mänskliga forskningen har hittat "utvecklingens stora lag", som röjer "hos allt lefvande en rastlös sträfvan att förkofra sig, att hvar i sin art fullkomna och föröka sig, öfvervinna alla hinder, som ställa sig i vägen för detta mål, och tillgodogöra sig alla de medel, som befordrar detsamma". Det här är enligt Holmgren en bra sak, för det är ju ur stridens spillror som nya, ädlare livsformer reser sig, till ny kamp och nya strider. Striden är inte meningslös, utan en förutsättning för livsformernas förädling, en oundgänglig del av utvecklingen, framsteget. Det är den sneda proportionen mellan tillgångar och behov som gör striden nödvändig. "En strid måste uppkomma, och ve då den svage, den illa rustade. Hans undergång är säker, ty striden gäller lifvet." Naturen bildar för Holmgrens ögon en trappa, där människan tronar överst, blickandes ut över allt hon har lagt för sina fötter.

Men, frågar sig Holmgren, "skall inte striden upphöra, och fredens tusenåriga rike snart stå för dörren, då menniskan oberoende af alla bekymmer för tillfredsställandet af lifvets enklaste behof kan egna sig åt hvilan och njutningen eller ett ostördt intellectuelt arbete." Det är blott en naiv dröm. Holmgren avvisar invändningen: "En sådan, möjligtvis för individen angenäm, period vore likväl slägtets undergång. Månget blad i folkens historia bär vittnesbörd derom. Hvila är död." I sin samtid ser Holmgren oroande tecken på förslappning, ungdomen bryr sig inte längre om kroppens frisk- och sundhet. Med avund blickar han tillbaka på det gamla Hellas och devisen mens sana in corpore sano, en sund själ i en sund kropp, som låg till grund för grekernas idrottsliga prestationer. Med samma intresse, den här gången med fasa, blickar han tillbaka på den förslappning och det sedeförfall som låg till grund för romarrikets fall. Människan har förvisso lagt naturen under sig, men "striden [måste] ännu på allvar fortgå inom hennes eget slägte". Samma lagar som gäller för naturen gäller naturligtvis inom och mellan de olika folkslagen. Den "kraftigare, mer förädlade menniskoracen besegrar och undantränger den förslappade eller lägre. Rödskinnet viker undan som ett jagadt vilddjur för den europeiska civilisationen och samma företeelse visar sig på andra håll". I kampen mellan folkslagen gäller det att inte slappna av. "All försumlighet, all sömnaktighet leder till förfall och undergång."

Som vi har sett menar Holmgren att striden är nödvändig för mänsklighetens utveckling. Holmgren vill påminna folk om detta "midt i fredens djupa lugn" på det att vi inte glömmer att "vårda det instrument, utan hvilket hvarje intellectuel verksamhet är omöjlig". Holmgren syftar naturligtvis på kroppen, en sund och stark kropp är "en trefvlig bostad för själen, i hvilken tankarna leka som glada barn. Sällan bor trefnaden och kraften i ett ruckel, som lutar till fall och knappast tål reperation." Holmgren rekommenderar därför omfattande idrottsliga och gymnastiska övningar till kroppens gagn. Och det skyndar! Som Holmgren själv lägger fram saken, "det är för sent att börja tillverka patroner när fienden är inom räckhåll, för sent att beställa åskledaren, när ovädret redan brutit ut." I Holmgrens tankevärld är alla folkslag indragna i en kamp om de knappa resurser som finns att tillgå på jorden. Istället för att visa svaghet gäller det att rusta till strid, förädla de egenskaper som trots allt finns tillgängliga i den svenska folksjälen, Linggymnastikens hemland.

Som poet och känd vältalare ägde Holmgren stora litterära förmågor, rent lyrisk blir han när han talar om kvinnans roll. Vi får inte försumma, understryker Holmgren, att för "våra öfningar intressera kvinnan, vårt slägtes moder och uppfostrarinna". Kvinnan måste tidigt lära sig att det är i hennes sköte släktets framtid slumrar, och att den kommande generationens karaktär beror av henne. "Lejoninnan gifver sig sjelf såsom pris åt segraren i de blodiga fejder, som utkämpas bland lejonen vid parningstiden och påfågelshonan föredrager bland hanarna den, som kan utbreda den grannaste stjerten. Qvinnan attraheras omedvetet af den manliga kraften. Må hon följa sin natur och lära sig hos mannen skatta högst de företräden, som mest närma honom till det manliga idealet." Kvinnan uppgift i valet av partner är sålunda inte att följa sitt hjärta, utan med det kommande släktet i tankarna välja den man som ger henne (folket) den friskaste och starkaste avkomman. Ett slags modererad variant av de rasbiologiska tankar som var vanliga vid den här tiden. För kvinnan gäller det att underordna sig folkets behov, och placera sin kropp i släktets ömma händer.

Holmgren, ungdomens apostel, var vid det här tillfället fyrtiotvå år gammal. Åldrandet kan inte ha berett honom några större nöjen, med rynkor vid ögonen och grånande hår. Holmgrens poetiska ådra blossar upp igen när han ska beskriva sina kärlek till ungdomen "Hvilken herrlig skatt strömmar icke i det varma ungdomsblodet. Må vi vårda denna menniskolifvets perla. Må vi med lust kasta oss in i våra härdande lekar. Det är ett muntert arbete. Ansträngningen värmer oss och jagar blodet friskt i ådrårna. De rosor, som blomstra på ungdomens kinder, äro framtidens morgonrodnad, som bådar en dag af kraft och storhet för vårt folk." Holmgren var en uppburen person i det oscarianska Sverige, en av de mest framstående professorerna vid Uppsala universitet. Ironiskt nog blev hans fru, Ann Margret Holmgren, en framstående kvinnosakskämpe efter maken Frithiofs död. Deras gemensamma hem, Villa Åsen i Uppsala, var dessutom hemvist för liberala och radikala akademiska krafter. Det här visar med all önskvärd tydlighet hur naturvetenskap och påstådd rationalitet inte nödvändigtvis hänger samman med ett humanistiskt sinnelag, hur åsikter som vi tar som självklara och prydligt sammankopplade idag inte betraktades på det viset för hundrafyrtio år sedan.

Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar är en välskriven och lättläst liten text, men de tankar och idéer som framförs är ganska osköna. Holmgren må ha varit ovanligt explicit med sin socialdarwinism, och mötte förvisso en del motstånd, men han är ändå representativ för sin tid. Ett åsiktklimat som tog sig värre uttryck utanför Sveriges gränser, men som ändå bidrog till den allmänna förstämningen över utvecklingen och till tanken att defekter i befolkningen behöver rättas till. Dessa tankar hör inte till en svunnen tid, de lever kvar, om än bara i en aningen mer polerad form. Frithiof Holmgren var ovetande om vad dessa åsiktsströmningar kan leda till, men det är inget som kan urskulda personer som idag anspelar på samma åsikter, vilket händer på flera håll i Europa.

Betyg: 4/10

Patrick White - The Cockatoos (1974)

Jag vet inte varför det är så vanligt att racka ner på äktenskapet och kärnfamiljen. Det är som om alla västerländska författare och regissörer har växt upp i dysfunktionella hem med förtryckta mödrar och alkoholiserade fädrer. Skulle vi bara ge fan i att gifta oss, skulle det aldrig behöva bli så här. Folk skulle leva fria, lyckliga och jämställda, neuroser och tvångstankar ett minne blott. Jag vet inte, kanske är det så, eller så är människor olyckliga hur de än lever sina liv - och då är det ju fullt naturligt att så många böcker om olycka handlar om just äktenskapet (och vice versa).

Paren i Patrick Whites novellsamling The Cockatoos har varit gifta länge och lever i stabila förhållanden med trygg ekonomi. Ändå är det något som är fel. Det är som så ofta små skitsaker (och en och annan våldtäkt) som får personerna att ifrågasätta sina liv och förhållanden. Enligt White anstränger vi oss så hårt för att trycka ner och stänga in de känslor som inte passar in i våra ordnade liv, att precis vad som helst kan ta formen av en nål som spräcker ballongen, men Gud ska veta att det inte bara är luft som väller ur de australiensiska familjernas spräckta ballonger. Vi bjuds på mord, otrohet, sammanbrott, och ibland bara ett stort antiklimax: personerna fortsätter sina liv medan längtan, minnen och förbjudna tankar sjuder innanför den borgerliga fasaden. Vi har hört den förr, visst har vi det, men sällan så poetiskt och effektivt som i The Cuckatoos. Skillnaden mellan de här berättelserna och exempelvis The Squid and the Whale (en annan skildring av det välbärgade familjelivets mörkare sidor, se Johannes recension!), är att vi kommer så oerhört nära personerna och ser hur motsägelsefulla, oförutsägbara och ofta obegripliga de är innerst inne, även för sig själva. Människor är ett kaos av erfarenheter, känslor, tankar och minnen - och det är klart att det lätt går åt helvete när två sådana här kaosartade varelser ska stabilisera sig med varandra. Oftast går det ju dock inte alls åt helvete, utan hamnar närmare det där antiklimaxet jag nämnde förut. En person lever tillsammans med en annan i 50 år, men får aldrig riktigt lära känna den andre, eftersom det som finns att lära känna är sa förvirrande och svårt att förstå. Bättre att gömma undan det och hålla sig till konventionerna. White använder ett antal knep för att visa just denna egenskap hos människan. Det är till exempel en markant skillnad mellan det torra och genomtänkta språket som används när ett pars dialog skildras ur en neutral synvinkel, och de fritt flödande, svårtydbara inre monologer som ofta används när vi får ta del av en persons tankar. En annan intressant teknik är att skriva ur fler än en persons synvinkel. Vi förstår att både herr Fazackerley och fru Fazackerley (från den långa novellen, eller kanske korta romanen, "A Womans Hand") är mycket komplexa varelser, men att de inte kan hantera varandra på något annat sätt än genom intetsägande konversationer.

För att återkomma till det jag skrev i början: kanske är poängen med berättelserna att visa något allmängiltigt hos människan. Äktenskapet och kärnfamiljen är inte orsaker till våra inre virrvarr, utan snarare orsakade av just detta virrvarr. De är åtgärder för att vi ska framstå som mer stabila och begripliga for oss själva och andra. Jag skulle förmoda att White vill att vi ska kunna vara mer öppna mot varandra och inte ständigt försöka gömma undan vårt inre kaos. Annars kanske det går som för dottern till ett respekterat par i novellen "The Night the Prowler". Obekväm i sitt inrutade liv och i sin redan utstakade framtid med giftermål och allt det där, bryter hon sig förtvivlat loss från sin tillvaro for att hänge sig åt nattliga fylleorgier i parken och inbrott i välbärgade hus. En av mina favoritsekvenser i boken är när hon vandrar runt i ett av dessa hus, och skändar det trygga liv som förs där. Det blir som en metafor för det medelklassliv hon själv levt tidigare och känt sig som en främling i. I det övergivna huset med porträtt av hemmafruar och män i kostym får hon någon slags pervers hämnd på sin egen uppväxt. Frågan jag ställer mig: vad var det egentligen för fel på den uppväxten? Jag själv kan inte tänka mig ett lyckligare liv än det borgerliga familjelivet. Att vara medelklass måste väl vara det bästa som finns - man kan göra nästan vad som helst, ha vilka åsikter som helst, välja om man vill vara normal eller "alternativ"; nästan alla journalister, musiker, politiker, och kändisar över huvud taget, har rötter i medelklassen, och familjelivet är ju också något bra: en trygg grupp människor att ty sig till i svåra stunder, någon att leva sitt liv med... Finns det något alternativ som (för de flesta av oss) skulle vara bättre? White presenterar det i alla fall inte. Det som boken beskriver så bra är kanske det typiskt mänskliga i att ha ett bra liv, eller alla förutsättningar för ett bra liv, men ändå inte vara nöjd. Å andra sidan: Patrick White var homosexuell och växte upp i Australien för över 50 år sedan, med föräldrar som skickade honom till en farm på landsbygden för att lite hederligt arbete skulle ta honom ur hans fåfänga författardrömmar...I vissa fall är kanske kritiken mot familj, äktenskap och medelklass fullt förståelig.

Det handlar väl om den gamla avvägningen mellan trygghet och frihet. Vad ska vi sätta mest värde på? Hur blir man lyckligast/undviker så mycket olycka som möjligt? Finns den gyllene medelvägen och är det i så fall möjligt för alla att hitta fram till den? Eller är vi (vissa eller alla av oss) till vår natur, dömda till evig otillfredsställelse och evigt kaos? Jag är rädd att du inte kommer hitta svaren hos The Cuckatoos förvirrade, olyckliga, längtande karaktarer.

Betyg: 8/10

Nathan Thompson and Ryan Cockburn/ The Mute Canary Project (live)

Kvällen innan jag skulle på min första arbetsintervju i Melbourne kände jag mig nervös i hela kroppen. Det fanns ingenting att göra på hostelet, klockan var 8 och att gå och lägga sig var inte ett alternativ. Jag kom att tänka på en notis i dagens tidning - det var något om frijazz och nya zeeländska noise-konstnärer. "Bra, jag behöver bli lite hjärnknullad ikväll", tänkte jag och hoppade på en spårvagn till andra sidan staden.

Porträtt av Mao, Jesus och Queen Victoria samsas med en gigantisk väggmålning föreställande Stalin i hawaiiskjorta. I en dåligt belyst bakgård sitter några rökande män i mustasch och lustiga frisyrer. Det här måste vara rätt. Jag frågar den halvsovande bartendern var konserten ska bli av. Han pekar mot en trappa som visar sig leda upp till ett tillhåll där fåtöljer och soffor står slumpmässigt utplacerade framför en liten scen i ett hörn. Inträdet är 10 dollar. "Make It Up Club" kallar de det för. Efter cirka 20 minuters väntan kommer en man upp på scenen for att presentera kvällens spektakel. Han berättar musikanternas namn och var de kommer ifrån, och förlorar sig sedan i obegripligheter. Nu är det dags for de nya zeeländska musikerna Nathan Thompson och Ryan Cockburn att göra entré. Ryan sätter sig vid en låda innehållande någon slags elektronik och Nathan beväpnar sig med gitarr och stråke. Jag blir både orolig och förväntansfull. Nathan ställer sig med ryggen mot publiken och börjar skaka och slå på gitarren. Det är svårt att gissa sig till vad Ryan håller på med, där nere i sin mystiska låda. Det hela resulterar i alla fall i en massa gnissel och tjut som till en början mest är irriterande. Snart börjar jag dock urskilja en rytm och intressanta bakgrundsljud som jag inte lagt märke till förut. Jag antar att de två nya zeeländarna lyckas skapa det man kallar for "ljudlandskap". När man anstränger sig lite upptäcker man att det kanske ändå är en "psychotronic experience" (presentatörens ord) som upplevs. Det är svårt att avgöra om publiken är helt hypnotiserade eller om de bara låtsas vara det och i själva verket tänker på något helt annat. När det mest högljudda gnisslet från Nathans gitarr tystnar något, och lämnar plats för de ljud som kommer från Ryans mystiska låda, så är det faktiskt riktigt bra. Ganska snart är det hela över. Vi i publiken klappar händerna. Jag börjar prata med en medelålders tjockis bredvid mig, Brian. Han frågar om jag är insatt i Sveriges experimentella scen. Det är jag inte, erkänner jag, lite rädd att Brian ska tycka att jag är ointressant. I pausen tar jag en cigarett med Brian och en man i mustasch som ger mig adressen till en skivbutik han äger. "Det var det här jag kom till Melbourne för: upptäcka intressanta scener, träffa intressanta människor!", tänker jag medan Brian och mannen i mustasch vänder sig bort från mig för att diskutera gamla minnen.

Kvällens nästa akt är den australiensiska frijazzensemblen "The Mute Canary Project". Jag är inte inlyssnad på frijazz. Visst, man har ju hört Ornette Coleman och Martin spelade Peter Brötzmann for att provocera någon gång under den tiden vi bodde ihop, men mer än så är det inte. Allvarligt talat kan jag tycka att det blir lite monotont i längden med allt detta maniska tutande, och kvällens konsert var väl i ärlighetens namn inget undantag. Kanske hade det att göra med att jag blev illamående i pausen (troligtvis beroende på min middag bestående av något slags billiga kycklingbollar) och var tvungen att spy ut mitt glas rödvin på den nerklottrade toaletten. Konserten hade i alla fall en stor behållning och det var inte oväntat den hetsiga japanen på gitarr. Jag vet inte varför alla japanska kulturutövare är helt jävla sinnessjuka, men underhållande var det i alla fall. Mannen behandlade sitt instrument som en kokaintankad mentalpatient skulle behandla en samlagspartner, hans fingerfärdighet var från ett annat universum och det vansinniga plonkandet ackompanjerades av diverse gutturala utrop i 130 km/h. Jag var yr och trött och det hela tedde sig som de där nervösa drömmarna man har klockan 10 på morgonen efter en utekväll, när man varken kan sova eller vara riktigt vaken. Efter ett kaosartat crescendo är även detta uppträdande över, och jag börjar röra mig hemåt genom dåligt upplysta bakgator. Betyget ur en rent musikalisk synpunkt kan inte bli mer än en sexa, även om helhetsupplevelsen utan tvekan närmar sig en åtta.

Betyg: 6/10

Avatar (2009)

Jack Sully, en invalidiserad marinsoldat, kommer till den nyupptäckta planeten Pandora för att ersätta sin bror i ett projekt att vinna urinvånarnas förtroende. Sully och några andra random personer ska styra varsin Avatar som har skapats för att likna dessa urinvånare. Urinvånarna, de så kallade Na'vi, ser ut som en korsning mellan alver och smurfar. De har även en lång svans, som de använder för att förena sig med andra varelser (på ett icke-sexuellt sätt) och för att koppla upp sig till den gemensamma själ som sammanbinder allting på Pandora. Sully tas snabbt upp bland befolkningen, och lär sig mer och mer om deras åsikter och levnadssätt. I början rapporterar han till överste Miles Quaritch, som vill åt de värdefulla stenar som finns under Na'vis bostäder. Men när Sully ser hur bra Na'vi lever så börjar hans åsikter sakta förändras; med andra ord, han skaffar skägg och börjar källsortera.

Avatar är James Camerons senaste mastodontprojekt. Flera hundra miljoner kronor har investerats i att skapa en värld som ska få publiken att häpna. Jag gäspar efter tio minuter, sedan står jag inte ut med Pandoras lummiga djungel. Ironiskt nog känns det som att naturen på Pandora saknar själ, trots att alla djur och växter på planeten glimmar i alla färger och delar en gemensam själ. Avatar är ingen vacker film. Specialeffekterna må vara hur "snygga" som helst, men jag får lika mycket ut av en visuell effekt i Windows Media Player. En bajskorv är en bajskorv, även om den är datoranimerad. Jag hade kunnat stå ut med allt det här; Avatar hade kunnat vara en simpel actionfilm med dyra specialeffekter. Men jag blir mer och mer övertygad om att Avatar är en genuint ond film, som döljer sitt mörka inre med en CGI-putsad fasad.

För under alla "fantasifulla" effekter och glittrande saker döljer sig en ganska unken syn på urbefolkningen. Jag menar att infödingarna på Pandora passar väl in i västerlandets rousseauska dröm om ett rent urtillstånd, där människor och natur lever i symbios. Den bilden är falsk. Människan har alltid försökt att kultivera och bemästra naturen; vi har använt redskap och byggt bostäder, och "utnyttjat" naturen för vår egen vinning. Det finns inget perfekt urtillstånd att återvända till. Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan är att filmen framställer infödingarna efter en västerländsk stereotyp. När Jack Sully springer omkring i djungeln med den där tjejen (som han givetvis blir kär i) så används "världsmusik" med trummor och andra instrument som associeras med Afrika. Min poäng är att den här stereotypa bilden av infödingar är farlig, oavsett om den hyllas eller förkastas. Den här gången är det förstås meningen att vi ska ta na'vi-befolkningens parti, och de framstår i jämförelse med Miles Quaritch som änglar (med alvöron, men ändå). Men grejen är att det finns mycket hos dessa na'vi som inte är bra. Okej, de förstör inte djungeln, de har förstått att naturen är en förutsättning för att de ska kunna leva vidare. Men samhället på Pandora är strikt hierarkiskt, där social status går i arv. När Sully och den där tjejen till slut ligger med varandra (ett av de mest pinsamma ögonblicken i filmen för övrigt - det ska vara fint och sådär, men det känns mest pinsamt), så reagerar föräldrarna med bestörtning. För kan ni tänka er, tjejen var ju redan bortlovad till en annan man. Ni ser att allt faller på plats som pusselbitar på ett bräde, och bilden som framträder är den västerländska synen på infödingar.

Men okej, jag skulle kunna ha överseende med också det här. Avatar vore i så fall en tråkig och förutsägbar film med en stereotyp bild av urbefolkningen. Men det värsta med filmen är att den är så otroligt löjlig. Jag kan inte komma på ett bättre ord för känslan när dessa blåa varelser först syns på skärmen. Och nu, enter alla svenska filmrecensenter, som bara för att Avatar har ett "bra" budskap och "coola" specialeffekter tycker att filmen är fantastisk. Enter Jens Peterson som i sin recension av Avatar i Aftonblaskan skriver på följande vis:

Det är öppet mål för cyniker som vill skrocka åt James Camerons fantasivärld. Den som tycker att de ser löjliga ut, och är mindre värda, hamnar delvis på samma sida som de militanta människorna i ”Avatar” som ser ner på vad de tycker är en underlägsen stam.

Förlåt, förlåt. Jag ber om ursäkt för att jag oupphörligen fnissade i biosalongen, för alla hårda och syrliga ord. Det är klart att alla är lika mycket värda. En film måste ju vara bra om den har ett så bra budskap. Eller inte. I intervjuer om Avatar har James Cameron sagt att han med sina filmer vill få människor att känna, inte att tänka. Och det stämmer precis! Jag känner massor med saker. Jag vrider mig av skam och irritation, jag har aldrig skämts så mycket för en film. Jag känner mig smutsig när jag går ut ur salongen, och tom inombords. Men alla känslor är bara variationer på samma sak: det finns ingenting bra med Avatar. Då har det ändå precis varit jul, och jag är snäll. Smurfalverna berör mig inte ett dugg. Avatar är en soppa av naturmystik, etnocentrism, tråkiga miljöer och ett övertydligt budskap utspätt på nästan tre olidliga timmar. Om den får oss att källsortera och rädda planeten kan det möjligtvis komma något gott ur filmen, men jag är inte längre säker på att mänskligheten är värd att rädda.

Betyg: 2/10