Avatar (2009)

Jack Sully, en invalidiserad marinsoldat, kommer till den nyupptäckta planeten Pandora för att ersätta sin bror i ett projekt att vinna urinvånarnas förtroende. Sully och några andra random personer ska styra varsin Avatar som har skapats för att likna dessa urinvånare. Urinvånarna, de så kallade Na'vi, ser ut som en korsning mellan alver och smurfar. De har även en lång svans, som de använder för att förena sig med andra varelser (på ett icke-sexuellt sätt) och för att koppla upp sig till den gemensamma själ som sammanbinder allting på Pandora. Sully tas snabbt upp bland befolkningen, och lär sig mer och mer om deras åsikter och levnadssätt. I början rapporterar han till överste Miles Quaritch, som vill åt de värdefulla stenar som finns under Na'vis bostäder. Men när Sully ser hur bra Na'vi lever så börjar hans åsikter sakta förändras; med andra ord, han skaffar skägg och börjar källsortera.

Avatar är James Camerons senaste mastodontprojekt. Flera hundra miljoner kronor har investerats i att skapa en värld som ska få publiken att häpna. Jag gäspar efter tio minuter, sedan står jag inte ut med Pandoras lummiga djungel. Ironiskt nog känns det som att naturen på Pandora saknar själ, trots att alla djur och växter på planeten glimmar i alla färger och delar en gemensam själ. Avatar är ingen vacker film. Specialeffekterna må vara hur "snygga" som helst, men jag får lika mycket ut av en visuell effekt i Windows Media Player. En bajskorv är en bajskorv, även om den är datoranimerad. Jag hade kunnat stå ut med allt det här; Avatar hade kunnat vara en simpel actionfilm med dyra specialeffekter. Men jag blir mer och mer övertygad om att Avatar är en genuint ond film, som döljer sitt mörka inre med en CGI-putsad fasad.

För under alla "fantasifulla" effekter och glittrande saker döljer sig en ganska unken syn på urbefolkningen. Jag menar att infödingarna på Pandora passar väl in i västerlandets rousseauska dröm om ett rent urtillstånd, där människor och natur lever i symbios. Den bilden är falsk. Människan har alltid försökt att kultivera och bemästra naturen; vi har använt redskap och byggt bostäder, och "utnyttjat" naturen för vår egen vinning. Det finns inget perfekt urtillstånd att återvända till. Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan är att filmen framställer infödingarna efter en västerländsk stereotyp. När Jack Sully springer omkring i djungeln med den där tjejen (som han givetvis blir kär i) så används "världsmusik" med trummor och andra instrument som associeras med Afrika. Min poäng är att den här stereotypa bilden av infödingar är farlig, oavsett om den hyllas eller förkastas. Den här gången är det förstås meningen att vi ska ta na'vi-befolkningens parti, och de framstår i jämförelse med Miles Quaritch som änglar (med alvöron, men ändå). Men grejen är att det finns mycket hos dessa na'vi som inte är bra. Okej, de förstör inte djungeln, de har förstått att naturen är en förutsättning för att de ska kunna leva vidare. Men samhället på Pandora är strikt hierarkiskt, där social status går i arv. När Sully och den där tjejen till slut ligger med varandra (ett av de mest pinsamma ögonblicken i filmen för övrigt - det ska vara fint och sådär, men det känns mest pinsamt), så reagerar föräldrarna med bestörtning. För kan ni tänka er, tjejen var ju redan bortlovad till en annan man. Ni ser att allt faller på plats som pusselbitar på ett bräde, och bilden som framträder är den västerländska synen på infödingar.

Men okej, jag skulle kunna ha överseende med också det här. Avatar vore i så fall en tråkig och förutsägbar film med en stereotyp bild av urbefolkningen. Men det värsta med filmen är att den är så otroligt löjlig. Jag kan inte komma på ett bättre ord för känslan när dessa blåa varelser först syns på skärmen. Och nu, enter alla svenska filmrecensenter, som bara för att Avatar har ett "bra" budskap och "coola" specialeffekter tycker att filmen är fantastisk. Enter Jens Peterson som i sin recension av Avatar i Aftonblaskan skriver på följande vis:

Det är öppet mål för cyniker som vill skrocka åt James Camerons fantasivärld. Den som tycker att de ser löjliga ut, och är mindre värda, hamnar delvis på samma sida som de militanta människorna i ”Avatar” som ser ner på vad de tycker är en underlägsen stam.

Förlåt, förlåt. Jag ber om ursäkt för att jag oupphörligen fnissade i biosalongen, för alla hårda och syrliga ord. Det är klart att alla är lika mycket värda. En film måste ju vara bra om den har ett så bra budskap. Eller inte. I intervjuer om Avatar har James Cameron sagt att han med sina filmer vill få människor att känna, inte att tänka. Och det stämmer precis! Jag känner massor med saker. Jag vrider mig av skam och irritation, jag har aldrig skämts så mycket för en film. Jag känner mig smutsig när jag går ut ur salongen, och tom inombords. Men alla känslor är bara variationer på samma sak: det finns ingenting bra med Avatar. Då har det ändå precis varit jul, och jag är snäll. Smurfalverna berör mig inte ett dugg. Avatar är en soppa av naturmystik, etnocentrism, tråkiga miljöer och ett övertydligt budskap utspätt på nästan tre olidliga timmar. Om den får oss att källsortera och rädda planeten kan det möjligtvis komma något gott ur filmen, men jag är inte längre säker på att mänskligheten är värd att rädda.

Betyg: 2/10