Det drabbande utgörs av att han vacklar om vad svaret är eller borde vara.
Det får mig att tänka på Marcel Proust. I På spaning-böckerna är författaren Bergotte en av den unge Prousts stora förebilder. Vid läsningen upptäcker man efter hand att Bergotte inte är en helt uppdiktad figur. Likheterna är i själva verket påtagliga mellan Bergotte och Proust själv. Likheterna ligger dels i de ytliga detaljerna – Bergotte lämnade sällan sitt hus och när han väl steg upp ur sängen klädde han sig i stora tjocka filtar, och precis som Proust experimenterade och självmedicinerade han med alla möjliga sorters droger – dels också på ett djupare plan. I femte delen av boksviten stiger den döende författaren, Bergotte alltså, upp ur sin sjuksäng för att titta på sin älsklingsmålning av Vermeer i ett Parismuseum. Han har nämligen just läst en text av en konstkritiker som entusiastiskt har beskrivit en detalj i målningen som han har missat: en liten gul muryta. I boken får detaljen en symbolisk betydelse, när Bergotte, hänförd över den utsökt målade murytan, ser sitt liv i ett större sammanhang:
Han såg för sig en himmelsk våg: i den ena skålen låg hans eget liv, i den andra den lilla utsökt målade gula murytan. Och han kände att han oförsiktigt offrat det första för den andra.Här har vi Proust, illa förklädd som Bergotte, som i den femte delen av hans stora livsverk till sig själv riktar frågan om det var värt alla ansträngningar och all möda. Bergotte kommer inte fram till ett definitivt svar. Hur skulle han kunna besvara den frågan på ett rimligt sätt? Framför tavlan, framför den utsökt målade lilla gula murytan, träffas Bergotte av ytterligare ett anfall och han dör.
Men Proust har redan lämnat ett svar. Som Gilles Deleuze har visat i sin fina bok Proust och tecknen är hela sviten av böcker ett försvar för konstens roll och betydelse. Det är endast genom konsten vi kan gå ut ur oss själva, det är endast konsten som låter oss upptäcka andra världar än vår egen, världar som annars hade varit oåtkomliga eller okända för oss. Ja, faktum är att "lika många originella konstnärer som det finns, lika många världar står till vårt förfogande, mer olika varandra än de som välver sig i oändligheten". Per Åhlins begåvning ligger i att han lyckades skapa en sådan värld med sina figurer och teckningar, och det är ett försvar för all möjlig konstnärlig verksamhet – även om det inte är något man vill kasta i ansiktet på en tvivlande gubbe.
Se dokumentären, det är sällan man får komma en konstnär så pass nära inpå kroppen.
Betyg. 8/10
