Jag ryckte till vid läsningen eftersom det i Brott och straff är en ung student, Raskalnikov, som mördar en pantlånerska med just en yxa. Kan det ha varit en inspiration till 16-åringens val av mordvapen? Hur det än ligger till med den saken så var det en annan sak som bubblade upp i mitt medvetande. Alla som har läst de ovan nämnda böckerna vet att det knappast var Camus eller Dostojevskijs poäng att det inte spelar så stor roll vad man gör i livet. Dostojevskij ställde den moderna urbana nihilismen mot en kristen gemenskap och världsbild, och hos Camus är det snarare poängen att man i en gudlös tillvaro ska ta ansvar för sina handlingar och sitt liv. 16-åringen är inte bara en feg mördare, han är också en usel läsare.
Här kan vi verkligen tala om skolans misslyckande.
Å andra sidan, vilket de flesta bedömare (även borgerliga ledarskribenter) numera är överens om, det viktiga är inte vad barnen läser, utan att de läser över huvud taget.
Jag vill egentligen inte skämta om det här. Men yxmordet i Sollentuna borde göra oss immuna mot vissa förenklade analyser och slutsatser. Först bilden och myten om den goda litteraturen. Jag vet att det är svårt att svälja (särskilt för människor som prompt varnar för minskande läsning), men läsning gör oss inte nödvändigtvis mer förstående för andra människor och andras lidande. För 16-åringen hade läsningen av Brott och straff och Främlingen av allt att döma en rakt motsatt effekt. Det betyder inte att Camus och Dostojevskij postumt ska hållas ansvariga för vad 16-åringen gjorde. Men det måste leda till insikten om att konstverk har faktiska konsekvenser i världen; konsekvenser som är svåra, närmast omöjliga, att överblicka eller förutsäga.
Att 16-åringen såg sig själv som en modern Meursault säger någonting om hur skickligt Camus konstruerade sin roman. Trots att han själv fann Meursaults värdenihilism motbjudande, så hade han förmågan att skildra en sådan världsåskådning inifrån. Han hade förmågan att skildra en världsåskådning skild från sin egen både trovärdigt och sant. Att läsa Främlingen kan förvisso få oss att bli mer empatiskt inställda till andra människor (mer goda?), men läsningen kan också göra oss mer avtrubbade och likgiltiga. Det beror helt på hur vi läser texten och hur texten bryter in i våra liv.
Jag rör mig därmed till årets mest omtalade film, Joker, regisserad av Todd Phillips, tidigare mest känd för Road Trip, Nördskolan och Baksmällan (och jag vet inte hur många uppföljare). Att Joaquin Phoenix är briljant kan ni läsa om i andra recensioner (och det är han). Där kan ni också läsa om att filmen rent scenografiskt och ljudmässigt är ett mästerverk (och det är jag övertygad om att den är, men det är aspekter jag inte är så bra på, och när jag använder tekniska termer så blir jag alltid osäker på om jag har använt dem rätt). Vad jag är intresserad av är diskussionen som har omgärdat filmen. Uppmuntrar filmen till incels-inspirerade våldsdåd? Vilket är filmen och regissörens ansvar? Det är inte lika många som har svalt myten om Den Goda Filmen som Den Goda Boken, och filmen har på många ställen anklagats för att få unga människor – andra 16-åringar – att identifiera sig med den tragiska Arthur Fleck, som inte får ligga och som inte når andra människors erkännande. Om Arthur hade gått med i facket och kanaliserat sin ilska i en produktiv politisk riktning så hade förstås ingen klagat. Men det gör han inte. Han mördar rika människor i ett utslag av nihilistiskt våld. Arthurs motbjudande handlingar ger förvisso upphov till demonstrationer och våld mot de besuttna, de som sitter inne med kapitalet, makten och hela godispåsen. Men man behöver inte vara marxist för att fatta att det inte förändrar någonting att mörda rika människor. Kapitalet kommer bara att cirkulera till andra och ojämlikheten kommer att bestå. Kanske hade det varit bäst om filmen aldrig hade gjorts?
Det är Todd Phillips stora förtjänst att han försätter oss i Jokerns eller Arthur Flecks psyke. På samma sätt som i Brott och straff eller Främlingen får vi se världen och samhället ur brottslingens ögon. Och att se Arthur radikaliseras gav mig ett närmast fysiskt obehag när jag satt i biosalongen, även om vissa scener kändes extremt tillrättalagda och övertydliga för att bidra till filmens budskap: att ett samhälle som skär ner på den sociala välfärden oundvikligen kommer att skapa monster. Precis som Slavoj Žižek är jag egentligen ytterst tveksam till att skapa en background story för en mördare, där vidrigheterna ska förklaras (och därmed på något sätt ursäktas) genom att peka på ett otillräckligt samhälle eller en taskig barndom. En intressantare film hade skapat en trovärdig bakgrundshistoria för att sedan avslöja att den bara var ett påhitt och konstruerad för att tillfredsställa vårt enorma behov av att förklara och rationalisera det meningslösa våldet.
Kan vi förstå Meursault, Raskalnikov och Arthur Fleck? Kan vi förstå 16-åringen? Vi griper efter förklaringar, vi famlar efter mening och sammanhang i ett aningslöst tomrum, där våldet är isande och tillintetgörande.
Jag ser inte Joker som en hyllning till Arthur Fleck, och att kritisera filmen bara för att den får oss att identifiera oss med Arthur Fleck vore lika missriktat som det vore att kritisera Camus och Dostojevskij för 16-åringens bristfälliga läsning. Däremot är det alltför få som har lyft blicken från den här enskilda filmen, till att rikta uppmärksamhet mot den kultur och de high school-filmer som lär 16-åriga killar att de på något sätt förtjänar andra människors uppmärksamhet eller att det är livets själva mening att bli sedd av de mest populära tjejerna i klassen.
*
Arthur Fleck har precis mördat tre unga och rika slynglar. Han står framför spegeln och genomför en kroppsförvridande dans. Han får syn på sig själv i spegelns glasyta och en plötslig insikt far över hans hånleende ansiktsuttryck. Han ser sig själv som Jokern. Men vad betyder det? Vad säger det om Arthur Fleck och det tomma våldet? Vi som åskådare försöker förstå, men vi är utlämnade åt gissningar. Filmen ger ett par tänkbara svar: det är samhället. Och barndomen. I en farlig kombination. Tidningsartikeln ger ett annat svar. 16-åringen i Sollentuna led av en allvarlig psykisk störning.
Men är vi egentligen närmare en förståelse? Och mitt i all förvirring och osäkerhet är det värt att hålla fast vid frågan: är förståelse över huvud taget önskvärd?
Betyg: 6/10
