Om det här hade varit en bok av Göteborg-författaren Claes Hylinger så hade jag kanske sett en kvinna med mörkblont hår klädd i en grön kappa svänga in på ett antikvariat. Jag hade gått förbi antikvariatet och kastat en blick in och sett henne stå framför hyllan med franska författare. Hon drog med pekfingret längs med bokryggarna. Jag tänkte på min egen samling och bestämde mig för att gå in. Vi hamnade i samspråk. Jag bjöd på kaffe. Vi gifte oss och flera år senare återvände jag till Göteborg och Bokmässan för att hålla ett föredrag om att det egentligen inte finns några tillfälligheter. Ja kanske så. Eller så hade jag sett Martin (som bor i Göteborg) sitta vid en uteservering med en öl och en bok i handen. Vad läser du, hade jag frågat, och han hade berättat en anekdot om vilka förvecklingar en sådan till synes oskyldig fråga kan ge upphov till.
Men det här är inte en bok av Claes Hylinger. Jag gnuggade händerna mot varandra i den högst verkliga verkligheten, och jag kom fram till hotellet utan att bli ivägsvept i spännande händelseförvecklingar. Det var som om alla äventyr, åtminstone den här onsdagen, berörde andra människor. För mig återstod bara att checka in på hotellet och ta en titt på teve-utbudet. Jag har ingen teve hemma och kollar på teve så ofta jag kan när jag är bortrest. Det är inte bara av nostalgiska skäl - jag gillar det begränsade utbud som teve-apparaten erbjuder. Hur som helst var utsikten att tillbringa resten av kvällen på mitt hotellrum inget som fick mitt hjärta att bulta. Inte ens skuggan av ett äventyr, suckade jag. Det var ju förargligt, tänkte jag. Som vanligt förhastade jag mig. Jag hade inte bara sökt på fel ställe, jag hade sökt på fel sätt. Jag menar inte att säga att äventyret finns i vår fantasi, och att det är till fantasin vi ska vända oss, även om det är korrekt, strikt talat, att vi med fantasins hjälp kan korsa nya kontinenter och erfara det som ingen tidigare har erfarit. Nej, jag menar inte att säga att det är inåt vi måste vända oss. Verkligheten innehåller tillräckligt mycket fantastiskt. Det både räcker och blir över. Jag menar inte heller att säga något så torftigt som att det är likvärdigt om man upplever äventyr eller inte. Att det gör detsamma om man går in på antikvariatet efter kvinnan med mörkblont hår och grön kappa, eller om man går upp till sitt hotellrum och zappar mellan tevekanalerna och kliar sig håglöst mellan benen. Och jag menar verkligen inte att säga något så falskt som att äventyret väntar bakom nästa huskrök eller att det bara gäller att betrakta vardagliga saker och ting på ett nytt och oväntat sätt. En pissblek dag är en pissblek dag och det är inte mycket din inställning har med saken att göra.
Nej. Det jag säger är att jag hela den här tiden - hela mitt liv? - hade väntat på att äventyret skulle hitta och dra mig med. Jag hade gått omkring och intalat mig att det var upp till någon annan eller något annat - den verkliga verkligheten? - att se till så att saker och ting hände. Det var ingenting jag trodde hade med mig att göra, även om jag tackade och tog emot när lyckan ibland log mot mig. När vardagslivet började kännas alldeles för vardagligt började jag också fnysa åt andra som hade det roligt, spännande och kul. Jag kom att förakta äventyret. Usch så de har sig! Att de inte skäms! Man vill sätta ett filosofilexikon i händerna på dem!
Det är nu jag ska berätta varför jag älskar Claes Hylingers böcker - det här är trots allt en recension av tio böcker av honom som jag har läst det senaste året. Det är tio böcker som sträcker sig från debuten I krig och kärlek från 1972 till 2009 års Utan ärende. Jag vill inte prata för mycket om själva böckerna. (Men läs dem!) Det här handlar om vad de har fått mig att inse och hur de har påverkat mig. Det är förvisso länge sedan jag insåg att man får skratta och föra liv och att det är ingen, eller åtminstone väldigt få, som dömer en för det. (Så länge man inte bor i Stockholms innerstad, det vill säga.) Det är inte Claes Hylinger som såg till att den nödvändiga insikten kom till mig. Däremot är han den författare som på senare år har fått mig att uppskatta och vilja äventyret. Det kan vara i det lilla, som en öl i en ny stad. Det kan också vara i det stora, som en öl i ett helt nytt land. Det är som om hans böcker säger till mig: Ingenting är omöjligt. Det som krävs är bara ett första steg. Och så ett till. Sedan står du framför en människa och du kan inte undgå att påpeka att färgen grön är intressant ur ett konsthistoriskt perspektiv. Sedan är du inbegripen i ett samtal och personen framför dig kanske är kaffesugen och ser bra ut. Ja, du förstår. Det ena leder till det andra och det som krävs är bara lite vilja och ett muntert sinne. Allt är dig inte givet (o nej), men världen breder ut sig framför dina fötter. Allt går inte att få tag på. Det är nu inte heller önskvärt. Men mycket finns att se och platser finns att besöka. Det är härligt. Fantastiskt till och med. Men det är du (och jag!) som måste ta första steget.
Vad blir betyget då? Jo, jag tycker lika mycket om de senare fragmentariska böckerna, Hotell Erfarenheten och Utan ärende, som de tidigare lite mer uppsluppna och äventyrligt vindlande I krig och kärlek och Ett långt farväl. Men det är nyansskillnader. Jag vill egentligen inte särskilja böckerna med enskilda betyg, och jag tror faktiskt att varje bok tagen för sig är en sexa eller sjua. Sammantaget får de tio böckerna en åtta av mig.
Betyg: 8/10
1972 I krig och kärlek
1973 Färdaminnen
1981 Ett långt farväl
1986 Det hemliga sällskapet
1988 Nya dagar och nätter
1990 Den stora sammankomsten
1995 Kvällarna på pärlan
2002 I det hemliga sällskapets tjänst
2006 Hotell Erfarenheten
2009 Utan ärende
