Hjalmar Söderberg - Historietter (1898)

Harry Martinsson och August Strindberg, Sture Dahlström och Stig Larsson, Selma och Astrid och allt vad de heter, i all ära: Sveriges genom tiderna bästa författare heter ingenting annat än Hjalmar Söderberg. Detta omdöme baserar jag i huvudsak på en bok, och det är Doktor Glas. Men om Doktor Glas är mästerverket och pärlan i ett grandiost författarskap, så är Historietter den briljant utförda bagatellen, eller kanske snarare de briljant utförda bagatellerna. Var och en för sig är dessa mininoveller (vackert kallade historietter) nämligen bagateller, med ett undantag som jag kommer till längre fram. Söderberg sitter på ett kafé och minns en person han en gång kände, han drömmer en mardröm, pratar med en präst och äter kronärtskockor med en vän; små tankar om stora saker och stora tankar om små saker bildar till sist ett vackert och meningsfullt mönster. Efter en stunds läsning upplever jag det nästan som ett samtal med en vän som haft samma känslor och tankar om livet som jag själv. Många av historierna är skickligt utformade allegorier över tillvaron, ofta med en satirisk blick på människan och samhället, men de historietter jag uppskattar mest är de som berör små episoder och karaktärer i minnets utkant - de där sakerna vi oftast inte lägger märke till, men som precis som allting annat uppenbarligen har något viktigt och gripande att säga till oss. Dit hör Söderbergs vemodiga redogörelse för några djur han har dödat under sitt liv, och hans hågkomster av en gammal historielärare. Jag tänker själv ofta på sådana här saker: helt plötsligt kan en gammal klasskamrat fran lågstadiet, eller någon kille jag pratade med på en krog i Oxelösund för fyra år sedan, dyka upp i huvudet och framstå som en ovärderlig och meningsfull liten skarva av mitt liv - något jag kan lära av om jag bara lyckas tänka runt det på rätt sätt. För folk som anser att man ska leva sitt liv i nuet är det här så klart något av det värsta man kan göra: sitta och älta obetydligheter från det förgångna. Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin upplever nuet som särskilt intressant (utom när jag är full möjligtvis). Saker och ting måste få ett minnets gyllene skimmer över sig för att jag verkligen ska kunna uppskatta dem. Det här är utan tvekan en aning tragiskt (inte minst med tanke på att jag ligger under en palm vid en strand i Australien när jag skriver det här), men det kan definitivt ge upphov till god litteratur. Jag säger inte att författare nödvändigtvis är olyckliga människor, bara att de allt som oftast tänker för mycket för att tillhöra de riktigt lyckliga.

Ta bara historien "Pälsen" - guldkornet i samlingen. Bara sista meningen har en sådan förödande känslomässig effekt att den kan jämföras med sista kapitlet av Idioten. Novellen kretsar kring den välmående direktören John Richardt och hans gamle vän, den magre, bleke och allt annat än välmående doktor Henck. En tragikomisk episod rörande Richardts päls visar hur olika villkoren för lycka ser ut för de två huvudpersonerna: alfahannen Richardt och förloraren Henck. För att göra det hela extra sorgligt, så utspelas allt på julafton, kvällen då alla människor ska få sin beskärda del av glädje och värme. Det är inte sorgligt på det där patetiska och nästan komiska sättet, som när Ronnie Sandahl skriver om hur hans protagonist sitter ensam på en bar och super skallen av sig medan alla andra tittar på Karl-Bertil Jonsson. Tragiken är värre. Det här är vad berättelsen tycks säga: "Det här är den största lycka du kan förvänta dig om du är en loser som Henck. Alla har rätt att känna glädje på julafton, men inte lika mycket och det är naturens givna ordning. Inget att göra åt den saken kompis; vissa människor är dömda till andraklassliv, och det bästa sättet att hantera detta faktum är att helt enkelt acceptera skiten - och det är vad alla gör förr eller senare, till och med den där killen i Vi som aldrig sade hora." Man kanske inte blir direkt lycklig över att få höra sådana saker, men man blir åtminstone bättre utrustad för livets sorger och besvikelser.

I "Historietter" får man Söderbergs storhet bekräftad - men inte mer än så. Det är imponerande att skriva två sidor om ett kafébesök med en vän och få det att framstå som något intressant och gripande, men mestadels resulterar det som sagt inte i mästerverk. Jag kan absolut rekommendera den, inte minst med tanke på dess praktiska längd. En historia går att läsa under ett reklamavbrott, vilket innebär att du bara behöver en filmkväll på femman för att ha läst ut hela boken och kan bocka av ytterligare en av de stora författarna från din alldeles för långa lista. Kanske kommer du också känna att du förstått lite, lite mer om livet, och det är sannerligen inte så illa för en filmkväll.

Betyg: 7/10

Charlotte Roché - Våtmarker (2008)

Jag kommer ihåg första gången jag köpte Playboy, det var i november någon gång, och det var kallt, jag drog mössan långt ner i pannan, försökte undvika att någon skulle känna igen mig. Jag gick fram till kassan, betalade snabbt, och med darrande ben gick jag hemåt. I alla kroppens artärer forsade varmt blod, värmde min kropp, gjorde den mjuk och geleaktig på vissa ställen, hård på andra. Jag hade gjort något förbjudet, en klump stockade sig i halsen, det kändes olagligt, omoraliskt, och jag som tyckte att kvinnor var lika mycket värda som män. Jag kunde inte riktigt förlika den tanken med min fascination för kvinnokroppen. Det här var innan internet och den ändlösa ocean av bilder och filmer som bara ligger några musklick bort. Det här var på den tiden då man gjorde saker på riktigt, när man var tvungen att svettas och staka sig framför en gubbe i kassan. Såhär många år senare är det ett ganska oskyldigt minne, men jag kan inte sluta tänka på att allt det här med sex och sexualitet kändes mer förbjudet då, mer spännande. Jag tror att möjligheten att visuellt tillfredsställa alla sina märkliga böjelser via internet har urvattnat sexualiteten. Frågan "ska vi prova någonting nytt?" och fantasierna som kommer med den frågan har redan fått sin utlevelse framför en flimrig dataskärm och ett tyskt par som gör allt möjligt med varandra. Det är inte lika kul längre.

Nu är inte Våtmarker av Charlotte Roché en erotisk bok, långt ifrån. Den handlar om artonåriga Helen som skär sig under en intimrakning och hamnar på sjukhus. Läkaren bestämmer sig för att samtidigt göra någonting åt hennes hemorrojder. Helen är en tjej som lever ut sina fantasier, hon går till kvinnliga prostituerade, torkar sig aldrig efter ett toalettbesök, och smakar på allting som kommer från hennes kropp; hon beter sig med andra ord inte alls som en tjej "ska" bete sig. När hon var liten lärde hon sig att kissa ståendes i en hukställning på offentliga toaletter, därför har hon gjort sig själv till ett "levande mushygienexperiment. Inte bara tycker jag att det är jättekul att alltid breda ut mig fullt ut på de smutsiga toasitsarna, jag tvättar dessutom först rent dem komplett med min mus innan jag sätter mig, med en konstfullt schvungfull höftrörelse i cirkel. När jag sätter musen mot toasitsen uppstår ett härligt smackande ljus och alla främmande könshår, droppar, fläckar och pölar av alla dess färger och konsistens sugs upp av min mus", och så vidare. Det är förstås otroligt underhållande läsning. Rochés tanke med boken måste ha varit att framställa Helen som ett slags motpol till samhällets krav på kvinnor, och syftet är naturligtvis redan uppnått efter några sidor. Men frågan är varför man över huvud taget ska läsa vidare i boken. Jag läser att boken har provocerat en hel del människor, och det förstår jag: kravet från samhället på artonåriga tjejer är att de ska tänka på sitt utseende och inte stoppa fittsmegma eller snorkråkor i munnen. För dessa människor fungerar boken som en käftsmäll och jag ser gärna att alla från osäkra tjejer till Alf Svensson läser den här boken. Men jag provoceras inte av alla dessa detaljer. Visst är det underhållande att läsa om Helens fantasier, men det räcker inte. Är man inte först med att épater le bourgeois så måste man göra det bättre och med större finess än alla andra.

Frågan är om inte alla Charlotte Roché och tyska par i världen har trubbat av vår förmåga att känna den här spänningen som vi kände första gången vi köpte Playboy, satt själva framför internet för första gången, bläddrade i boken av Anaïs Nin som står i bokhyllan i föräldrahemmet. Jag vill uppröras av Våtmarker, kanske inte av att det är en tjej som gör och tänker allt det här, utan av språket och händelseförloppet. Men mest sitter jag och tänker på min egen oförmåga att uppröras. Är det boken det är fel på, är det jag, är det samhället, eller är det en oundviklig följd av att man upplever fler och fler saker? Det kanske aldrig kan bli så spännande som det en gång var, och så är man tvungen att stegra behoven för att känna den här spänningen igen. Till slut når man en punkt där allting känns tomt och innehållslöst, där behoven omöjligen kan tillfredsställas. Ständigt dessa behov. Aldrig annat än dessa behov. Men jag kan inte komma på en lösning som inte är ännu mer skrämmande än den här eskalerande regressen. Det är kanske är det som är att vara människa, att vara dömd till evig höst. Är det därför det heter "förlustelse", för att varje gång man har roligt så förlorar man någonting?

Betyg: 5/10