I huvet på Per Åhlin (2019)

Det finns ett par ögonblick i SVT:s dokumentär om Per Åhlin som är oförsonligt drabbande. Först när Åhlin beskriver sin oerhörda arbetsmoral och när han berättar att han tidigare brukade avfärda frågor om han ville gå och bada med att det är "slöseri med liv". Sedan när han betraktar sitt liv och verk och ställer frågan: var det värt det, var det värt all nedlagd tid och möda?

Det drabbande utgörs av att han vacklar om vad svaret är eller borde vara.

Det får mig att tänka på Marcel Proust. I På spaning-böckerna är författaren Bergotte en av den unge Prousts stora förebilder. Vid läsningen upptäcker man efter hand att Bergotte inte är en helt uppdiktad figur. Likheterna är i själva verket påtagliga mellan Bergotte och Proust själv. Likheterna ligger dels i de ytliga detaljerna – Bergotte lämnade sällan sitt hus och när han väl steg upp ur sängen klädde han sig i stora tjocka filtar, och precis som Proust experimenterade och självmedicinerade han med alla möjliga sorters droger – dels också på ett djupare plan. I femte delen av boksviten stiger den döende författaren, Bergotte alltså, upp ur sin sjuksäng för att titta på sin älsklingsmålning av Vermeer i ett Parismuseum. Han har nämligen just läst en text av en konstkritiker som entusiastiskt har beskrivit en detalj i målningen som han har missat: en liten gul muryta. I boken får detaljen en symbolisk betydelse, när Bergotte, hänförd över den utsökt målade murytan, ser sitt liv i ett större sammanhang:

Han såg för sig en himmelsk våg: i den ena skålen låg hans eget liv, i den andra den lilla utsökt målade gula murytan. Och han kände att han oförsiktigt offrat det första för den andra.

Här har vi Proust, illa förklädd som Bergotte, som i den femte delen av hans stora livsverk till sig själv riktar frågan om det var värt alla ansträngningar och all möda. Bergotte kommer inte fram till ett definitivt svar. Hur skulle han kunna besvara den frågan på ett rimligt sätt? Framför tavlan, framför den utsökt målade lilla gula murytan, träffas Bergotte av ytterligare ett anfall och han dör.

Men Proust har redan lämnat ett svar. Som Gilles Deleuze har visat i sin fina bok Proust och tecknen är hela sviten av böcker ett försvar för konstens roll och betydelse. Det är endast genom konsten vi kan gå ut ur oss själva, det är endast konsten som låter oss upptäcka andra världar än vår egen, världar som annars hade varit oåtkomliga eller okända för oss. Ja, faktum är att "lika många originella konstnärer som det finns, lika många världar står till vårt förfogande, mer olika varandra än de som välver sig i oändligheten". Per Åhlins begåvning ligger i att han lyckades skapa en sådan värld med sina figurer och teckningar, och det är ett försvar för all möjlig konstnärlig verksamhet – även om det inte är något man vill kasta i ansiktet på en tvivlande gubbe.

Se dokumentären, det är sällan man får komma en konstnär så pass nära inpå kroppen.

Betyg. 8/10

Todd Phillips - Joker (2019)

Yxmordet i Sollentuna berörde mig djupt. Inte för att mordet i sig var särskilt spektakulärt eller brutalt. Inte mer spektakulärt eller brutalt än andra yxmord. (Även om gärningsmannen vid mordtillfället gick särdeles fegt tillväga. Han lär ha bett sin kompis lägga sig raklång på marken och sedan gett sig på honom.) Utan för att jag i tidningen läste att gärningsmannen, en 16-årig pojke, hade läst Brott och Straff och Främlingen och haft en del existentialistiska funderingar och kommit fram till att det inte spelar så stor roll vad man gör i livet.

Jag ryckte till vid läsningen eftersom det i Brott och straff är en ung student, Raskalnikov, som mördar en pantlånerska med just en yxa. Kan det ha varit en inspiration till 16-åringens val av mordvapen? Hur det än ligger till med den saken så var det en annan sak som bubblade upp i mitt medvetande. Alla som har läst de ovan nämnda böckerna vet att det knappast var Camus eller Dostojevskijs poäng att det inte spelar så stor roll vad man gör i livet. Dostojevskij ställde den moderna urbana nihilismen mot en kristen gemenskap och världsbild, och hos Camus är det snarare poängen att man i en gudlös tillvaro ska ta ansvar för sina handlingar och sitt liv. 16-åringen är inte bara en feg mördare, han är också en usel läsare.

Här kan vi verkligen tala om skolans misslyckande.

Å andra sidan, vilket de flesta bedömare (även borgerliga ledarskribenter) numera är överens om, det viktiga är inte vad barnen läser, utan att de läser över huvud taget.

Jag vill egentligen inte skämta om det här. Men yxmordet i Sollentuna borde göra oss immuna mot vissa förenklade analyser och slutsatser. Först bilden och myten om den goda litteraturen. Jag vet att det är svårt att svälja (särskilt för människor som prompt varnar för minskande läsning), men läsning gör oss inte nödvändigtvis mer förstående för andra människor och andras lidande. För 16-åringen hade läsningen av Brott och straff och Främlingen av allt att döma en rakt motsatt effekt. Det betyder inte att Camus och Dostojevskij postumt ska hållas ansvariga för vad 16-åringen gjorde. Men det måste leda till insikten om att konstverk har faktiska konsekvenser i världen; konsekvenser som är svåra, närmast omöjliga, att överblicka eller förutsäga.

Att 16-åringen såg sig själv som en modern Meursault säger någonting om hur skickligt Camus konstruerade sin roman. Trots att han själv fann Meursaults värdenihilism motbjudande, så hade han förmågan att skildra en sådan världsåskådning inifrån. Han hade förmågan att skildra en världsåskådning skild från sin egen både trovärdigt och sant. Att läsa Främlingen kan förvisso få oss att bli mer empatiskt inställda till andra människor (mer goda?), men läsningen kan också göra oss mer avtrubbade och likgiltiga. Det beror helt på hur vi läser texten och hur texten bryter in i våra liv.

Jag rör mig därmed till årets mest omtalade film, Joker, regisserad av Todd Phillips, tidigare mest känd för Road Trip, Nördskolan och Baksmällan (och jag vet inte hur många uppföljare). Att Joaquin Phoenix är briljant kan ni läsa om i andra recensioner (och det är han). Där kan ni också läsa om att filmen rent scenografiskt och ljudmässigt är ett mästerverk (och det är jag övertygad om att den är, men det är aspekter jag inte är så bra på, och när jag använder tekniska termer så blir jag alltid osäker på om jag har använt dem rätt). Vad jag är intresserad av är diskussionen som har omgärdat filmen. Uppmuntrar filmen till incels-inspirerade våldsdåd? Vilket är filmen och regissörens ansvar? Det är inte lika många som har svalt myten om Den Goda Filmen som Den Goda Boken, och filmen har på många ställen anklagats för att få unga människor – andra 16-åringar – att identifiera sig med den tragiska Arthur Fleck, som inte får ligga och som inte når andra människors erkännande. Om Arthur hade gått med i facket och kanaliserat sin ilska i en produktiv politisk riktning så hade förstås ingen klagat. Men det gör han inte. Han mördar rika människor i ett utslag av nihilistiskt våld. Arthurs motbjudande handlingar ger förvisso upphov till demonstrationer och våld mot de besuttna, de som sitter inne med kapitalet, makten och hela godispåsen. Men man behöver inte vara marxist för att fatta att det inte förändrar någonting att mörda rika människor. Kapitalet kommer bara att cirkulera till andra och ojämlikheten kommer att bestå. Kanske hade det varit bäst om filmen aldrig hade gjorts?

Det är Todd Phillips stora förtjänst att han försätter oss i Jokerns eller Arthur Flecks psyke. På samma sätt som i Brott och straff eller Främlingen får vi se världen och samhället ur brottslingens ögon. Och att se Arthur radikaliseras gav mig ett närmast fysiskt obehag när jag satt i biosalongen, även om vissa scener kändes extremt tillrättalagda och övertydliga för att bidra till filmens budskap: att ett samhälle som skär ner på den sociala välfärden oundvikligen kommer att skapa monster. Precis som Slavoj Žižek är jag egentligen ytterst tveksam till att skapa en background story för en mördare, där vidrigheterna ska förklaras (och därmed på något sätt ursäktas) genom att peka på ett otillräckligt samhälle eller en taskig barndom. En intressantare film hade skapat en trovärdig bakgrundshistoria för att sedan avslöja att den bara var ett påhitt och konstruerad för att tillfredsställa vårt enorma behov av att förklara och rationalisera det meningslösa våldet.

Kan vi förstå Meursault, Raskalnikov och Arthur Fleck? Kan vi förstå 16-åringen? Vi griper efter förklaringar, vi famlar efter mening och sammanhang i ett aningslöst tomrum, där våldet är isande och tillintetgörande.

Jag ser inte Joker som en hyllning till Arthur Fleck, och att kritisera filmen bara för att den får oss att identifiera oss med Arthur Fleck vore lika missriktat som det vore att kritisera Camus och Dostojevskij för 16-åringens bristfälliga läsning. Däremot är det alltför få som har lyft blicken från den här enskilda filmen, till att rikta uppmärksamhet mot den kultur och de high school-filmer som lär 16-åriga killar att de på något sätt förtjänar andra människors uppmärksamhet eller att det är livets själva mening att bli sedd av de mest populära tjejerna i klassen.

*

Arthur Fleck har precis mördat tre unga och rika slynglar. Han står framför spegeln och genomför en kroppsförvridande dans. Han får syn på sig själv i spegelns glasyta och en plötslig insikt far över hans hånleende ansiktsuttryck. Han ser sig själv som Jokern. Men vad betyder det? Vad säger det om Arthur Fleck och det tomma våldet? Vi som åskådare försöker förstå, men vi är utlämnade åt gissningar. Filmen ger ett par tänkbara svar: det är samhället. Och barndomen. I en farlig kombination. Tidningsartikeln ger ett annat svar. 16-åringen i Sollentuna led av en allvarlig psykisk störning.

Men är vi egentligen närmare en förståelse? Och mitt i all förvirring och osäkerhet är det värt att hålla fast vid frågan: är förståelse över huvud taget önskvärd?

Betyg: 6/10

Tio böcker av Claes Hylinger

Det var i september och jag var i Göteborg för Bokmässan. På väg till hotellet tänkte jag på Antonio Magliabechi, bibliotekarie hos storhertigen av Toscana på 1600-talet. Magliabechi var en formidabel bokälskare. Det sägs att han försummade sin klädsel till den grad att han nötte ner sina kläder till trasor och trots att hans hus var fullt av böcker så läste han varenda bok han köpte. Jag tittade ner på min Carhartt-jacka och tänkte på alla olästa böcker i min bokhylla. Jag gnuggade händerna mot varandra för att få upp lite värme. Gula löv singlade ner från träden. Jag var nästan framme vid hotellet.

Om det här hade varit en bok av Göteborg-författaren Claes Hylinger så hade jag kanske sett en kvinna med mörkblont hår klädd i en grön kappa svänga in på ett antikvariat. Jag hade gått förbi antikvariatet och kastat en blick in och sett henne stå framför hyllan med franska författare. Hon drog med pekfingret längs med bokryggarna. Jag tänkte på min egen samling och bestämde mig för att gå in. Vi hamnade i samspråk. Jag bjöd på kaffe. Vi gifte oss och flera år senare återvände jag till Göteborg och Bokmässan för att hålla ett föredrag om att det egentligen inte finns några tillfälligheter. Ja kanske så. Eller så hade jag sett Martin (som bor i Göteborg) sitta vid en uteservering med en öl och en bok i handen. Vad läser du, hade jag frågat, och han hade berättat en anekdot om vilka förvecklingar en sådan till synes oskyldig fråga kan ge upphov till.

Men det här är inte en bok av Claes Hylinger. Jag gnuggade händerna mot varandra i den högst verkliga verkligheten, och jag kom fram till hotellet utan att bli ivägsvept i spännande händelseförvecklingar. Det var som om alla äventyr, åtminstone den här onsdagen, berörde andra människor. För mig återstod bara att checka in på hotellet och ta en titt på teve-utbudet. Jag har ingen teve hemma och kollar på teve så ofta jag kan när jag är bortrest. Det är inte bara av nostalgiska skäl - jag gillar det begränsade utbud som teve-apparaten erbjuder. Hur som helst var utsikten att tillbringa resten av kvällen på mitt hotellrum inget som fick mitt hjärta att bulta. Inte ens skuggan av ett äventyr, suckade jag. Det var ju förargligt, tänkte jag. Som vanligt förhastade jag mig. Jag hade inte bara sökt på fel ställe, jag hade sökt på fel sätt. Jag menar inte att säga att äventyret finns i vår fantasi, och att det är till fantasin vi ska vända oss, även om det är korrekt, strikt talat, att vi med fantasins hjälp kan korsa nya kontinenter och erfara det som ingen tidigare har erfarit. Nej, jag menar inte att säga att det är inåt vi måste vända oss. Verkligheten innehåller tillräckligt mycket fantastiskt. Det både räcker och blir över. Jag menar inte heller att säga något så torftigt som att det är likvärdigt om man upplever äventyr eller inte. Att det gör detsamma om man går in på antikvariatet efter kvinnan med mörkblont hår och grön kappa, eller om man går upp till sitt hotellrum och zappar mellan tevekanalerna och kliar sig håglöst mellan benen. Och jag menar verkligen inte att säga något så falskt som att äventyret väntar bakom nästa huskrök eller att det bara gäller att betrakta vardagliga saker och ting på ett nytt och oväntat sätt. En pissblek dag är en pissblek dag och det är inte mycket din inställning har med saken att göra.

Nej. Det jag säger är att jag hela den här tiden - hela mitt liv? - hade väntat på att äventyret skulle hitta och dra mig med. Jag hade gått omkring och intalat mig att det var upp till någon annan eller något annat - den verkliga verkligheten? - att se till så att saker och ting hände. Det var ingenting jag trodde hade med mig att göra, även om jag tackade och tog emot när lyckan ibland log mot mig. När vardagslivet började kännas alldeles för vardagligt började jag också fnysa åt andra som hade det roligt, spännande och kul. Jag kom att förakta äventyret. Usch så de har sig! Att de inte skäms! Man vill sätta ett filosofilexikon i händerna på dem!

Det är nu jag ska berätta varför jag älskar Claes Hylingers böcker - det här är trots allt en recension av tio böcker av honom som jag har läst det senaste året. Det är tio böcker som sträcker sig från debuten I krig och kärlek från 1972 till 2009 års Utan ärende. Jag vill inte prata för mycket om själva böckerna. (Men läs dem!) Det här handlar om vad de har fått mig att inse och hur de har påverkat mig. Det är förvisso länge sedan jag insåg att man får skratta och föra liv och att det är ingen, eller åtminstone väldigt få, som dömer en för det. (Så länge man inte bor i Stockholms innerstad, det vill säga.) Det är inte Claes Hylinger som såg till att den nödvändiga insikten kom till mig. Däremot är han den författare som på senare år har fått mig att uppskatta och vilja äventyret. Det kan vara i det lilla, som en öl i en ny stad. Det kan också vara i det stora, som en öl i ett helt nytt land. Det är som om hans böcker säger till mig: Ingenting är omöjligt. Det som krävs är bara ett första steg. Och så ett till. Sedan står du framför en människa och du kan inte undgå att påpeka att färgen grön är intressant ur ett konsthistoriskt perspektiv. Sedan är du inbegripen i ett samtal och personen framför dig kanske är kaffesugen och ser bra ut. Ja, du förstår. Det ena leder till det andra och det som krävs är bara lite vilja och ett muntert sinne. Allt är dig inte givet (o nej), men världen breder ut sig framför dina fötter. Allt går inte att få tag på. Det är nu inte heller önskvärt. Men mycket finns att se och platser finns att besöka. Det är härligt. Fantastiskt till och med. Men det är du (och jag!) som måste ta första steget.

Vad blir betyget då? Jo, jag tycker lika mycket om de senare fragmentariska böckerna, Hotell Erfarenheten och Utan ärende, som de tidigare lite mer uppsluppna och äventyrligt vindlande I krig och kärlek och Ett långt farväl. Men det är nyansskillnader. Jag vill egentligen inte särskilja böckerna med enskilda betyg, och jag tror faktiskt att varje bok tagen för sig är en sexa eller sjua. Sammantaget får de tio böckerna en åtta av mig.

Betyg: 8/10

1972 I krig och kärlek
1973 Färdaminnen
1981 Ett långt farväl
1986 Det hemliga sällskapet
1988 Nya dagar och nätter
1990 Den stora sammankomsten
1995 Kvällarna på pärlan
2002 I det hemliga sällskapets tjänst
2006 Hotell Erfarenheten
2009 Utan ärende