söndag 27 september 2009

Die Fünf Freunde - Inspektor, Inspektor (1992)

Die Fünf Freunde är som vilket tweepopband som helst. De sjunger säkert om pannkakor och kärlek och andra livsviktiga saker. Fast på tyska. Här är det säkert en och annan som hoppar till. Hur ser pannkakor ut i Tyskland? Och viktigare, hur går det tyska ihop med det charmigt oskuldsfulla i tweepopen? Jag vill inte måla upp en bild av Tyskland och tweepop som två oförenliga motpoler, men, ja, ni vet. Det här är såklart en väldigt orättvis och bristfällig bild av Tyskland. Är Sverige bara folkhem, jantelag, älgar och andra sosserier? Hm, ja, ni vet.

Men struntar vi i allt det här hittar vi gitarrdriven jangelpop, med uppenbara influenser i C86-scenen och bland Sarah-banden. Die Fünf Freunde var ett av de bästa banden som tidigt på 90-talet kom fram genom Marsh-Marigold Records (som grundades 1988), tillsammans med akter som Red Letter Day och Acid House Kings. (Jadå, Acid House Kings är ett svenskt band, men efter en semester i Hamburg 1991, och efter att ha lyssnat på en LP av Red Letter Day, kom de i kontakt med skivbolaget.) Inspektor, Inspektor från 1992 var Die Fünf Freundes efterlängtade debutalbum.

Och jag är förtjust. Det skramlar lagom mycket, och stundtals värmer det lika mycket som när någon du tycker om säger att du är bra. Musiken känns uppsluppen och otvungen. Det är en jämn skiva, men höjdpunkterna finns samlade i början: "(Sie ging in den) Untergrund", "Amerikanischer film", "Nordsee '79" och min favoritlåt "So Seltsam". Hur kan man inte låta sig förföras av en kvinnlig tysk bakgrundskör? Det är höst, vi går mot kallare tider. Var snäll mot dig själv och leta upp den här både uppiggande och hjärtevärmande musiken.

Betyg: 8/10


onsdag 23 september 2009

I Skuggan av Bronx (1993)

Regi: Robert De Niro

Först, såklart, en voiceover: "Det här är Bla Bla 'Coolt Öknamn' Blavito - en hård kille, han lägger inga fingrar emellan, och gör någon annan det så kan dennes fingrar hälsa hem." Det där var alltså den lilla, smala galningen med basebollträ. Kameran fortsätter mot tjockisen i kostym vid baren, en svettig, förmodligen illaluktande italienare. Inzoomning, en galen blick, och så fryser vi bilden. Dags för den lilla anekdoten om honom. Och vet ni? Han har också ett coolt öknamn. Det har de andra också; gamlingen, fulingen, tuffingen, alla har de öknamn. "These were all Sonny's boys, and you didn't mess with Sonny unless you liked being six feet under ground." Ja, ni förstår.

Ungefär så börjar filmen, och man får känslan av att man sett det här förut. Men man får också känslan av att det inte kommer vara lika genomgående vassa skådespelarinsatser eller knivskarp nihilism som i Maffiabröder, inte lika episkt som i Once Upon a Time in America, och över huvud taget inte lika bra på någon punkt jämfört med Gudfadern-serien. Mina inledande tankar om filmen är alltså att den är ännu ett gott runkmaterial för hockeyspelande högstadiekillar med hamburgare som favoriträtt, men kanske inget för en kultiverad cineast som jag. (Jag har ALDRIG kollat på en film bara för underhållning! Jag lovar!)

Ändå ska det här inte bli en sågning, ty filmen visar sig innehålla ingredienser som andra maffiafilmer saknar. Men först den obligatoriska storysammanfattningen. Huvudpersonen heter Calogero (Francis Capra och Lillo Brancato), en ung kille som växer upp i 60-talets Bronx. Hans farsa, Lorenzo (Robert De Niro), kör buss och är en hederlig sosse, eller kanske snarare kristdemokrat eftersom han värnar om familjen. Kör din buss, tjäna dina pengar, skaffa mat på bordet (som frugan serverar), hedra dina förfäder. Men Calogero hamnar av en händelse under maffiabossen Sonnys (Chazz Palminteri) beskydd, och Sonny är förstås något i hästväg vad gäller coolhet - inte bara i jämförelse med fadern. Man får ju förstå lillkillen om han tycker en maffiaboss är häftigare än en busschaffis. Här uppstår filmens huvudproblem, dess kärna: vem av dessa två förebilder ska pojken, sedermera unga mannen, hämta sina värderingar från?

Vad har då I skuggan av Bronx som andra liknande filmer saknar? Den är på många sätt mer nyanserad, till att börja med. Det verkar faktiskt som att Sonny tycker det är mer okej med svarta människor än vad Lorenzo gör, och nu råkar Calogero faktiskt ha förälskat sig i en sådan. Det utmanar oss lite eftersom det är pappan vi ser som det bästa föredömet i övrigt. Och när Lorenzo bråkar med Sonny så dör inte den förre och hela hans släkt inom fem sekunder, utan det händer egentligen ingenting förutom att han blir lite utskälld. Vad tittaren får se dödar Sonny faktiskt bara en enda människa i hela filmen, om jag minns rätt. Han och hans kompisar slaktar visserligen ett gäng skäggiga motorcykelhippies, men de verkar inte dö, och som sagt: de var skäggiga motorcykelhippies.

Filmen har också en värme som är ovanlig i denna typ av skildringar. Pappans kamp för sin sons trygghet och välbefinnande är rörande, vilket naturligtvis också har att göra med De Niros habila skådespelarinsats. Ännu en helt otrolig sak: kärlekshistorien får ett lyckligt slut! Wtf? Jag som trodde Calogero skulle få i uppdrag att slakta henne i nån mafiosoritual, eller liknande. Men så blev det inte, vilket var mycket uppmuntrande.

Visst är filmen ändå ganska förutsägbar, men det finns inget automatiskt negativt med det. Sett till själva berättelsen, regin, skådespelarna, karaktärerna, osv, är filmen bra, klart över genomsnittet. Men nu har någon använt sig av det hysteriskt fula knepet att spela löjligt bra popmusik genom hela filmen. I Wonder Why! It's a Man's Man's Man's World! Baby I Need Your Loving! I'm So Proud! Och vidare. Det gör ju att hela grejen står och väger till att bli riktigt bra. På en femgradig skala är det en klar fyra, men på en tiogradig skala blir det nog ändå "bara" 7/10. Det får ju inte bli betygsinflation redan i bloggens barndom.

Betyg: 7/10

Easy Going - Easy Going (1978)

Du ser på omslaget. Vad är detta, en erotisk mosaik från Pompeji? De där italienarna är inte kloka: Berlusconi, mutskandaler och överkokt pasta. Din italienska musikerfarenhet begränsas till Pavarotti och "Insieme: 1992". Men du bestämmer dig för att ge skivan en chans, omslaget retar och kräver din nyfikenhet. Den liksom suger dig in, du kan nästan se dig själv brottas med en naken romare, utan toga men med en läderrem runt midjan. Åh, musiken har redan startat. Trummaskiner sparkar igång dansen, ditt rum är plötsligt en danslokal där svettiga kroppar trängs med outtalade förhoppningar och undertryckta begär. "Baby I Love You" är funkig disco när den är som allra bäst. Efter en minut sätter trumpeterna in (men det kanske inte är trumpeter) och du sträcker armarna upp i luften som är full av euforiska skrik, alkohol, sex. Nu är det någon som sjunger, trånande. "Baby I Love You" växlar från dessa orgasmiska refränganfall till sköna transportsträckor. Men vi snackar inte riksväg 51 till E4:an, utan om motorvägen till John F. Kennedy Space Center.

Sedan töms dansgolvet. Några vill dansa tryckare, andra står vid väggen och tittar på. "Little Fairy" är antagligen en ganska bra låt, den är sentimental och gråtvänlig. Men nu har du arbetat upp din kropp till extas och vill minst av allt höra en ballad ur högtalarna. Du trummar fingrarna mot nattduksbordet och väntar otåligt.

"Suzie Q" börjar med ett tåg som puffar igång. Det passar bra, för nu tar skivan fart igen . "I like the way you talk, I like the way you walk." Men det är inte för texterna vi lyssnar på det här. Det är för det funkiga, sexiga discosoundet som letar sig förbi cerebral cortex och rakt in i reptilhjärnan, och säger åt oss att dansa med den där snygga killen som har letat sig upp på dansgolvet. Ajdå, nu hör du elgitarrer. Elgitarrer och disco kan inte leva tillsammans! Det är fel, omoraliskt! Åh, han dansar med dig. Din aviga kropp försöker följa hans rörelser på dansgolvet. Elgitarrer och disco, a match made in heaven. Du, jag, vet inte vem Suzie Q är, eller varför vi älskar henne, men älskar gör vi. "Do It Again" rundar av skivan med en inte alls så subtil uppmaning att göra det igen. Om "Baby I Love You" är orgasmen, är "Do It Again" efterspelet eller förspelet (vilket ju är samma sak). Du drar med dig killen hem; som tur var är du redan hemma. Åter igen lägger du plattan under nålen, trummaskinen sparkar igång något helt annat (men ändå samma sak).

Betyg: 7/10