Bohumil Hrabal - En alltför högljudd ensamhet (1977)

"I trettiofem år har jag arbetat med returpapper och det är min love-story." Med dessa ord inleds En alltför högljudd ensamhet av Bohumil Hrabal, och med dessa ord inleds min love-story för Hrabals berättelse om den oansenliga Hanta, som arbetar med returpapper, och som trots att den bara är hundratalet sidor tjock, dryper av tjeckisk berättarglädje i nivå med Jaroslav Hašek och Franz Kafka.

I trettiofem år har Hanta jobbat med att pressa returpapper, blodiga slakthuspapper och konstreproduktioner, ibland glimmer en bok till bland allt annat, som en vacker fisk i en grumlig flod, och han drar upp den för att läsa ett stycke, han bildas mot sin vilja, och personer som Nietzsche, Goethe, Sartre och Leibniz återkommer ständigt i hans tankar, de är lika levande som de två zigenerskorna som besöker honom ibland, och som chefen som inte uppskattar hans metodiska och långsamma sätt att arbeta. Hanta dricker öl i mängder, han älskar böcker, över hans säng bildar böckerna en ömtålig baldakin som när som helst kan rasa och begrava honom i ord, han lever på litteraturen på samma sätt som mössen, som har invaderat hans arbetsplats och som utan åtskillnad lever på att tugga i sig ord av Schiller eller blodiga slakthuspapper. I Prags kloaker för råttorna en ändlös strid, när en grupp har besegrat en annan splittras den vinnande gruppen i två grupperingar som börjar strida mot varandra, i en oavbruten hegeliansk process.

"Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis." Novalis citat spelar en avgörande roll i En alltför högljudd ensamhet, Hanta skapar balar av papper och tryckt text, varje bal är ett konstverk, och i mitten av balarna gömmer han en uppslagen bok, och dessa böcker, älskade föremål och mittpunkter i ett paradis, gör att varje bal får en personlig prägel. Språket är flödande, med långa bisatser, som gör att man andlöst fortsätter läsningen. En alltför högljudd ensamhet kan liknas vid en dikt, jag har säkert läst det någonstans, jag kan omöjligen ha kommit på det själv, ett återkommande och för handlingen avgörande motiv är en flicka med en flygande drake, som visar vägen till Gud.

Det är inte att förundra sig över att boken belades med publiceringsförbud, kärleken till det västerländska tänkandet och den indirekta kritiken mot missförhållandena i det dåvarande Tjeckioslovakien stack säkert i ögonen på makthavarna. Och visst, sådana passager finns det gott om, men i grund och botten är En alltför högljudd ensamhet en väldigt medkännande skildring av Hanta, som faller offer för förändringarnas vindar, maskinernas intåg i samhället gör Hantas sätt att arbeta ineffektivt och onödigt. Hanta befinner sig mellan två epoker, "i brytpunkten, träflisorna finns inom honom. De tränger in i både hjärta och hjärna." Hantas sätt att jobba skiljer sig från arbetarna i Bubny med deras gigantiska press, som arbetar med handskar, uniformerad klädsel, och som dricker mjölk! Det finns en viss resignation i boken, när Hanta på slutet vänder sig till litteraturen upptäcker han att den inte skänker någon vägledning, han står ensam mellan himlen och råttkriget i kloakerna. Hrabal såg En alltför högljudd ensamhet som sitt mästerverk, han uttryckte sig till och med så att han hade levat för att kunna skriva den, det är magnifik läsning.

Betyg: 9/10

Sture Dahlström - Gökmannen (1975)

Jag hatar att skriva om handlingen i en bok, det är så urbota tråkigt, men den här gången kan jag väl orka med det eftersom det troligen kommer gå att göra med endast ett par meningar: Xerxes Sonson Pickelhaupt vill fylla hela jorden med sin avkomma och ligger därför med alla möjliga kvinnor; som hjälp för att nå ändamålet har han också en egen spermabank. Han håller till i Paris och hans aktiva leverne försätter honom i alla möjliga och omöjliga situationer, ofta innehållande missnöjda myndigheter.

Det är verkligen ingen självklarhet att Gökmannen är en bra bok. Pickelhaupt är djupt ansvarslös och omoralisk. Han är far till massvis med barn som han inte har den minsta tanke på att besöka. Han ljuger, slåss och bedrar. Han tror att folk konspirerar mot honom. Han älskar kvinnorna passionerat, men hans kärlek når sällan längre än till deras kroppar. Även om han i slutet av boken uttalar sitt förakt mot våldtäktsmän och menar att han själv inte är någon, så är det åtminstone vid ett tillfälle mycket svårt att tolka situationen på annat sätt än att Herr Pickelhaupt våldtar en kvinna. Hade vi stött på en sådan här människa i verkliga livet hade vi kallat honom en sexistisk, egoistisk och paranoid galning.

Vad tycker jag då om Pickelhaupt? Ja, ni anar säkert. Jag älskar honom. Han, precis som Dahlströms fantastiskt fantasirika språk, inspirerar mig. Häri ligger förstås problemets kärna: jag uppskattar och ser upp till en vedervärdig (visserligen fiktiv) människa. Hela boken kan tyckas som ett förhärligande av en usling.

Pickelhaupt har massvis med dåliga sidor ja, men alla grundar sig i hans obevekliga passion för vad livet har att erbjuda. Precis som många övriga av Dahlströms karaktärer. De är så galna i kvinnorna att de gör allt möjligt skit för att komma åt dem, de älskar konsten så mycket att de stjäl tavlor, de vill iväg och resa så gärna att de smiter över landsgränser, och så vidare och så vidare. Det är inte det omoraliska jag vill åt - det är ingen specifik handling som Pickelhaupt utför som jag längtar efter - utan den där livsgnistan som är så stark att den knappt går att kontrollera.

Jag läser alltså inte Dahlström för att han är rolig, galen och skön. "Höhö, han skriver fitta och kuk..." Nej, det är inget skämt det här. (Även om hans böcker stundtals är fruktansvärt roliga). Gökmannen, precis som författarens andra alster, har ett för mig allvarligt budskap, en allvarlig uppmaning. Jag påminns nämligen om att också jag lever ett liv. Ett liv! Förstår ni? Jag kan göra vad som helst! Varför har jag aldrig tänkt på det förut? Det är ju den mest självklara saken i världen, ändå glömmer jag ständigt bort det. Blod rinner i min kropp, en konstig sak bultar i mitt bröst som gör att jag kan hoppa, älska, tänka, gråta. Jag måste utnyttja detta till fullo! Den personliga friheten får inte stoppas, varför ska jag inte åka till Sydamerika och bli fartygskapten om jag vill det? Bygga ett slott om jag vill det? Dansa rumba om jag vill det? Hur många gånger har jag inte sett en vacker kvinna i en inte helt oåtkomlig situation (inte för att det hade stoppat Stures karatärer) och ändå bara suttit där och glott, men kära Martin, om du nu gillar henne så gör nåt åt det då för guds skull! Gör det du vill här i livet, gör inte det du inte vill.

Nuförtiden känns ingenting lika viktigt som när jag var sjutton. Glädjen är inte lika stor, sorgen är inte lika stor. Jag blir inte lika kär, inte lika kåt. Fan, jag blir inte ens lika hungrig längre. Visst, jag är säkerligen klokare och mer nyanserad. Förstår både den ena och den andra sidan. Och visst, känslor är inte bara bra, de ställer till mycket trubbel. Men det finns inget som får oss att känna oss så levande som känslor. Och livet är väl ändå allt vi har här i... livet?

Sture Dahlström får mig att känna starkt igen. Då spelar det mindre roll att det här bara är den tredje bästa Dahlströmromanen jag läst (av fyra) eller att det säkerligen och uppenbarligen finns massa orsaker att kritisera boken. Då spelar det ingen roll alls faktiskt.

Betyg: 8/10

Michel Houellebecq - Elementarpartiklarna (1998)

Jag vaknade en morgon, en ensam kall ljusstråle letade sig fram mellan persiennerna. Mitt rum: ett skrivbord, en säng. På en vägg hängde Sture Johannesson Haschflickan från 1969 som jag hade klippt ur en tidning. Färgerna kontrasterade mot de vita, kala väggarna. Jag levde ett liv utan kärlek, utan närhet. Flickan med den nakna violetta kroppen tittade på mig; jag tittade på henne, och jag visste att mellan oss kunde det aldrig råda samförstånd. Jag hade hängt upp urklippet för att påminna mig själv. Haschflickan representerar en tidsera som påstod sig hylla den fria sexualiteten, men som aldrig lyckades slå sönder de bojor som fjättrar människan. Människan väntar fortfarande på stunden när sexualiteten och fortplantningen särskiljs, först då kan en fri, ohämmad sexualitet ta form. 60-talet och hippierörelsen ersatte bara en sorts bojor med en annan. Istället för 50-talets moralkonservativa hyckleri hade vi fått en annan sorts hyckleri, kärlekslös, narcissistisk, under den fria sexualitetens fana. För vilka är det som gynnas av den nuvarande ordningen? Vilka får ligga? Vackra, välbärgade människor; människor med pengar, utseende. Människor man hatar, men ändå älskar på det där lite avundsjuka sättet.

Jag åt frukost. Flingor, mjölk. Livet är ett tragiskt faktum. Mitt liv, ägnat åt intellektuella bemödanden, kontrasterade mot det hedonistiskt njutningsfulla, på samma sätt som haschflickan mot de vita, kala väggarna. Mitt liv är en sakta rinnande flod. En lätt vind kan krusa vattenytan emellanåt. Jag tog soppåsen och gick ut till sopnedkastet. I trappan mötte jag kvinnan som bor granne med mig, hennes svarta, böljande hår gömdes av en sjal. Hon mötte min blick, hon log. Även denna antydan av en möjlighet skulle rinna bort i sanden. Jag sökte inte sexuella äventyr, jag sökte inte närhet. Det fick komma och gå som det ville. När jag runkade kände jag ingenting, och samma sak, samma tomhet, när jag omfamnade någon. Tomhet. En liten sorgsenhet, men mest likgiltighet. En lösning på denna mänsklighetens tragedi kan vara den möjlighet som vetenskapen erbjuder, med kloning och artificiell fortplantning. Med detta sammanhänger en söndervittring av det individuella, av de skillnader som gör oss olyckliga. En ny form av social gemenskap. Vi står vid randen av en ny mänsklighet. Väl inne i lägenheten satte jag mig vid datorn. Jag försökte runka, men jag orkade inte. Jag kollade mina mail. Så gick tiden, med få glädjeämnen men desto mera sorg.

Hur sätter man betyg på livet? Det är skit ibland, men ibland är det bra. En sexa är väl ändå rimligt.

Betyg: 6/10