Bohumil Hrabal - En alltför högljudd ensamhet (1977)

"I trettiofem år har jag arbetat med returpapper och det är min love-story." Med dessa ord inleds En alltför högljudd ensamhet av Bohumil Hrabal, och med dessa ord inleds min love-story för Hrabals berättelse om den oansenliga Hanta, som arbetar med returpapper, och som trots att den bara är hundratalet sidor tjock, dryper av tjeckisk berättarglädje i nivå med Jaroslav Hašek och Franz Kafka.

I trettiofem år har Hanta jobbat med att pressa returpapper, blodiga slakthuspapper och konstreproduktioner, ibland glimmer en bok till bland allt annat, som en vacker fisk i en grumlig flod, och han drar upp den för att läsa ett stycke, han bildas mot sin vilja, och personer som Nietzsche, Goethe, Sartre och Leibniz återkommer ständigt i hans tankar, de är lika levande som de två zigenerskorna som besöker honom ibland, och som chefen som inte uppskattar hans metodiska och långsamma sätt att arbeta. Hanta dricker öl i mängder, han älskar böcker, över hans säng bildar böckerna en ömtålig baldakin som när som helst kan rasa och begrava honom i ord, han lever på litteraturen på samma sätt som mössen, som har invaderat hans arbetsplats och som utan åtskillnad lever på att tugga i sig ord av Schiller eller blodiga slakthuspapper. I Prags kloaker för råttorna en ändlös strid, när en grupp har besegrat en annan splittras den vinnande gruppen i två grupperingar som börjar strida mot varandra, i en oavbruten hegeliansk process.

"Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis." Novalis citat spelar en avgörande roll i En alltför högljudd ensamhet, Hanta skapar balar av papper och tryckt text, varje bal är ett konstverk, och i mitten av balarna gömmer han en uppslagen bok, och dessa böcker, älskade föremål och mittpunkter i ett paradis, gör att varje bal får en personlig prägel. Språket är flödande, med långa bisatser, som gör att man andlöst fortsätter läsningen. En alltför högljudd ensamhet kan liknas vid en dikt, jag har säkert läst det någonstans, jag kan omöjligen ha kommit på det själv, ett återkommande och för handlingen avgörande motiv är en flicka med en flygande drake, som visar vägen till Gud.

Det är inte att förundra sig över att boken belades med publiceringsförbud, kärleken till det västerländska tänkandet och den indirekta kritiken mot missförhållandena i det dåvarande Tjeckioslovakien stack säkert i ögonen på makthavarna. Och visst, sådana passager finns det gott om, men i grund och botten är En alltför högljudd ensamhet en väldigt medkännande skildring av Hanta, som faller offer för förändringarnas vindar, maskinernas intåg i samhället gör Hantas sätt att arbeta ineffektivt och onödigt. Hanta befinner sig mellan två epoker, "i brytpunkten, träflisorna finns inom honom. De tränger in i både hjärta och hjärna." Hantas sätt att jobba skiljer sig från arbetarna i Bubny med deras gigantiska press, som arbetar med handskar, uniformerad klädsel, och som dricker mjölk! Det finns en viss resignation i boken, när Hanta på slutet vänder sig till litteraturen upptäcker han att den inte skänker någon vägledning, han står ensam mellan himlen och råttkriget i kloakerna. Hrabal såg En alltför högljudd ensamhet som sitt mästerverk, han uttryckte sig till och med så att han hade levat för att kunna skriva den, det är magnifik läsning.

Betyg: 9/10