Jag hatar att skriva om handlingen i en bok, det är så urbota tråkigt, men den här gången kan jag väl orka med det eftersom det troligen kommer gå att göra med endast ett par meningar: Xerxes Sonson Pickelhaupt vill fylla hela jorden med sin avkomma och ligger därför med alla möjliga kvinnor; som hjälp för att nå ändamålet har han också en egen spermabank. Han håller till i Paris och hans aktiva leverne försätter honom i alla möjliga och omöjliga situationer, ofta innehållande missnöjda myndigheter.
Det är verkligen ingen självklarhet att Gökmannen är en bra bok. Pickelhaupt är djupt ansvarslös och omoralisk. Han är far till massvis med barn som han inte har den minsta tanke på att besöka. Han ljuger, slåss och bedrar. Han tror att folk konspirerar mot honom. Han älskar kvinnorna passionerat, men hans kärlek når sällan längre än till deras kroppar. Även om han i slutet av boken uttalar sitt förakt mot våldtäktsmän och menar att han själv inte är någon, så är det åtminstone vid ett tillfälle mycket svårt att tolka situationen på annat sätt än att Herr Pickelhaupt våldtar en kvinna. Hade vi stött på en sådan här människa i verkliga livet hade vi kallat honom en sexistisk, egoistisk och paranoid galning.
Vad tycker jag då om Pickelhaupt? Ja, ni anar säkert. Jag älskar honom. Han, precis som Dahlströms fantastiskt fantasirika språk, inspirerar mig. Häri ligger förstås problemets kärna: jag uppskattar och ser upp till en vedervärdig (visserligen fiktiv) människa. Hela boken kan tyckas som ett förhärligande av en usling.
Pickelhaupt har massvis med dåliga sidor ja, men alla grundar sig i hans obevekliga passion för vad livet har att erbjuda. Precis som många övriga av Dahlströms karaktärer. De är så galna i kvinnorna att de gör allt möjligt skit för att komma åt dem, de älskar konsten så mycket att de stjäl tavlor, de vill iväg och resa så gärna att de smiter över landsgränser, och så vidare och så vidare. Det är inte det omoraliska jag vill åt - det är ingen specifik handling som Pickelhaupt utför som jag längtar efter - utan den där livsgnistan som är så stark att den knappt går att kontrollera.
Jag läser alltså inte Dahlström för att han är rolig, galen och skön. "Höhö, han skriver fitta och kuk..." Nej, det är inget skämt det här. (Även om hans böcker stundtals är fruktansvärt roliga). Gökmannen, precis som författarens andra alster, har ett för mig allvarligt budskap, en allvarlig uppmaning. Jag påminns nämligen om att också jag lever ett liv. Ett liv! Förstår ni? Jag kan göra vad som helst! Varför har jag aldrig tänkt på det förut? Det är ju den mest självklara saken i världen, ändå glömmer jag ständigt bort det. Blod rinner i min kropp, en konstig sak bultar i mitt bröst som gör att jag kan hoppa, älska, tänka, gråta. Jag måste utnyttja detta till fullo! Den personliga friheten får inte stoppas, varför ska jag inte åka till Sydamerika och bli fartygskapten om jag vill det? Bygga ett slott om jag vill det? Dansa rumba om jag vill det? Hur många gånger har jag inte sett en vacker kvinna i en inte helt oåtkomlig situation (inte för att det hade stoppat Stures karatärer) och ändå bara suttit där och glott, men kära Martin, om du nu gillar henne så gör nåt åt det då för guds skull! Gör det du vill här i livet, gör inte det du inte vill.
Nuförtiden känns ingenting lika viktigt som när jag var sjutton. Glädjen är inte lika stor, sorgen är inte lika stor. Jag blir inte lika kär, inte lika kåt. Fan, jag blir inte ens lika hungrig längre. Visst, jag är säkerligen klokare och mer nyanserad. Förstår både den ena och den andra sidan. Och visst, känslor är inte bara bra, de ställer till mycket trubbel. Men det finns inget som får oss att känna oss så levande som känslor. Och livet är väl ändå allt vi har här i... livet?
Sture Dahlström får mig att känna starkt igen. Då spelar det mindre roll att det här bara är den tredje bästa Dahlströmromanen jag läst (av fyra) eller att det säkerligen och uppenbarligen finns massa orsaker att kritisera boken. Då spelar det ingen roll alls faktiskt.
Betyg: 8/10
Det är verkligen ingen självklarhet att Gökmannen är en bra bok. Pickelhaupt är djupt ansvarslös och omoralisk. Han är far till massvis med barn som han inte har den minsta tanke på att besöka. Han ljuger, slåss och bedrar. Han tror att folk konspirerar mot honom. Han älskar kvinnorna passionerat, men hans kärlek når sällan längre än till deras kroppar. Även om han i slutet av boken uttalar sitt förakt mot våldtäktsmän och menar att han själv inte är någon, så är det åtminstone vid ett tillfälle mycket svårt att tolka situationen på annat sätt än att Herr Pickelhaupt våldtar en kvinna. Hade vi stött på en sådan här människa i verkliga livet hade vi kallat honom en sexistisk, egoistisk och paranoid galning.
Vad tycker jag då om Pickelhaupt? Ja, ni anar säkert. Jag älskar honom. Han, precis som Dahlströms fantastiskt fantasirika språk, inspirerar mig. Häri ligger förstås problemets kärna: jag uppskattar och ser upp till en vedervärdig (visserligen fiktiv) människa. Hela boken kan tyckas som ett förhärligande av en usling.
Pickelhaupt har massvis med dåliga sidor ja, men alla grundar sig i hans obevekliga passion för vad livet har att erbjuda. Precis som många övriga av Dahlströms karaktärer. De är så galna i kvinnorna att de gör allt möjligt skit för att komma åt dem, de älskar konsten så mycket att de stjäl tavlor, de vill iväg och resa så gärna att de smiter över landsgränser, och så vidare och så vidare. Det är inte det omoraliska jag vill åt - det är ingen specifik handling som Pickelhaupt utför som jag längtar efter - utan den där livsgnistan som är så stark att den knappt går att kontrollera.
Jag läser alltså inte Dahlström för att han är rolig, galen och skön. "Höhö, han skriver fitta och kuk..." Nej, det är inget skämt det här. (Även om hans böcker stundtals är fruktansvärt roliga). Gökmannen, precis som författarens andra alster, har ett för mig allvarligt budskap, en allvarlig uppmaning. Jag påminns nämligen om att också jag lever ett liv. Ett liv! Förstår ni? Jag kan göra vad som helst! Varför har jag aldrig tänkt på det förut? Det är ju den mest självklara saken i världen, ändå glömmer jag ständigt bort det. Blod rinner i min kropp, en konstig sak bultar i mitt bröst som gör att jag kan hoppa, älska, tänka, gråta. Jag måste utnyttja detta till fullo! Den personliga friheten får inte stoppas, varför ska jag inte åka till Sydamerika och bli fartygskapten om jag vill det? Bygga ett slott om jag vill det? Dansa rumba om jag vill det? Hur många gånger har jag inte sett en vacker kvinna i en inte helt oåtkomlig situation (inte för att det hade stoppat Stures karatärer) och ändå bara suttit där och glott, men kära Martin, om du nu gillar henne så gör nåt åt det då för guds skull! Gör det du vill här i livet, gör inte det du inte vill.
Nuförtiden känns ingenting lika viktigt som när jag var sjutton. Glädjen är inte lika stor, sorgen är inte lika stor. Jag blir inte lika kär, inte lika kåt. Fan, jag blir inte ens lika hungrig längre. Visst, jag är säkerligen klokare och mer nyanserad. Förstår både den ena och den andra sidan. Och visst, känslor är inte bara bra, de ställer till mycket trubbel. Men det finns inget som får oss att känna oss så levande som känslor. Och livet är väl ändå allt vi har här i... livet?
Sture Dahlström får mig att känna starkt igen. Då spelar det mindre roll att det här bara är den tredje bästa Dahlströmromanen jag läst (av fyra) eller att det säkerligen och uppenbarligen finns massa orsaker att kritisera boken. Då spelar det ingen roll alls faktiskt.
Betyg: 8/10
Vilka är de två bästa?
SvaraRadera