Det är inte svårt att för sina ögon föreställa sig läkaren Frithiof Holmgren i sakta mak strosa runt i Upsala och dess nejder, som Carl Johan Bergman skaldade om. Kanske flög en fjäril förbi, kanske plockade han upp en vacker blomma. Holmgren hade dock den för naturvetenskapsmannen unika förmågan att se under den intagande ytan, och oresonligt avslöja naturens hjärtlöshet, egoism och råhet. Naturen var för Holmgren ingen fridfull plats, utan ett enda stort slagfält, där djur och arter tar kål på varandra i rasande takt. I ett tal vid Upsala läkareförenings högtidsdag 1873 lägger Holmgren fram sin syn på världen och människans plats i denna. Den mänskliga forskningen har hittat "utvecklingens stora lag", som röjer "hos allt lefvande en rastlös sträfvan att förkofra sig, att hvar i sin art fullkomna och föröka sig, öfvervinna alla hinder, som ställa sig i vägen för detta mål, och tillgodogöra sig alla de medel, som befordrar detsamma". Det här är enligt Holmgren en bra sak, för det är ju ur stridens spillror som nya, ädlare livsformer reser sig, till ny kamp och nya strider. Striden är inte meningslös, utan en förutsättning för livsformernas förädling, en oundgänglig del av utvecklingen, framsteget. Det är den sneda proportionen mellan tillgångar och behov som gör striden nödvändig. "En strid måste uppkomma, och ve då den svage, den illa rustade. Hans undergång är säker, ty striden gäller lifvet." Naturen bildar för Holmgrens ögon en trappa, där människan tronar överst, blickandes ut över allt hon har lagt för sina fötter.
Men, frågar sig Holmgren, "skall inte striden upphöra, och fredens tusenåriga rike snart stå för dörren, då menniskan oberoende af alla bekymmer för tillfredsställandet af lifvets enklaste behof kan egna sig åt hvilan och njutningen eller ett ostördt intellectuelt arbete." Det är blott en naiv dröm. Holmgren avvisar invändningen: "En sådan, möjligtvis för individen angenäm, period vore likväl slägtets undergång. Månget blad i folkens historia bär vittnesbörd derom. Hvila är död." I sin samtid ser Holmgren oroande tecken på förslappning, ungdomen bryr sig inte längre om kroppens frisk- och sundhet. Med avund blickar han tillbaka på det gamla Hellas och devisen mens sana in corpore sano, en sund själ i en sund kropp, som låg till grund för grekernas idrottsliga prestationer. Med samma intresse, den här gången med fasa, blickar han tillbaka på den förslappning och det sedeförfall som låg till grund för romarrikets fall. Människan har förvisso lagt naturen under sig, men "striden [måste] ännu på allvar fortgå inom hennes eget slägte". Samma lagar som gäller för naturen gäller naturligtvis inom och mellan de olika folkslagen. Den "kraftigare, mer förädlade menniskoracen besegrar och undantränger den förslappade eller lägre. Rödskinnet viker undan som ett jagadt vilddjur för den europeiska civilisationen och samma företeelse visar sig på andra håll". I kampen mellan folkslagen gäller det att inte slappna av. "All försumlighet, all sömnaktighet leder till förfall och undergång."
Som vi har sett menar Holmgren att striden är nödvändig för mänsklighetens utveckling. Holmgren vill påminna folk om detta "midt i fredens djupa lugn" på det att vi inte glömmer att "vårda det instrument, utan hvilket hvarje intellectuel verksamhet är omöjlig". Holmgren syftar naturligtvis på kroppen, en sund och stark kropp är "en trefvlig bostad för själen, i hvilken tankarna leka som glada barn. Sällan bor trefnaden och kraften i ett ruckel, som lutar till fall och knappast tål reperation." Holmgren rekommenderar därför omfattande idrottsliga och gymnastiska övningar till kroppens gagn. Och det skyndar! Som Holmgren själv lägger fram saken, "det är för sent att börja tillverka patroner när fienden är inom räckhåll, för sent att beställa åskledaren, när ovädret redan brutit ut." I Holmgrens tankevärld är alla folkslag indragna i en kamp om de knappa resurser som finns att tillgå på jorden. Istället för att visa svaghet gäller det att rusta till strid, förädla de egenskaper som trots allt finns tillgängliga i den svenska folksjälen, Linggymnastikens hemland.
Som poet och känd vältalare ägde Holmgren stora litterära förmågor, rent lyrisk blir han när han talar om kvinnans roll. Vi får inte försumma, understryker Holmgren, att för "våra öfningar intressera kvinnan, vårt slägtes moder och uppfostrarinna". Kvinnan måste tidigt lära sig att det är i hennes sköte släktets framtid slumrar, och att den kommande generationens karaktär beror av henne. "Lejoninnan gifver sig sjelf såsom pris åt segraren i de blodiga fejder, som utkämpas bland lejonen vid parningstiden och påfågelshonan föredrager bland hanarna den, som kan utbreda den grannaste stjerten. Qvinnan attraheras omedvetet af den manliga kraften. Må hon följa sin natur och lära sig hos mannen skatta högst de företräden, som mest närma honom till det manliga idealet." Kvinnan uppgift i valet av partner är sålunda inte att följa sitt hjärta, utan med det kommande släktet i tankarna välja den man som ger henne (folket) den friskaste och starkaste avkomman. Ett slags modererad variant av de rasbiologiska tankar som var vanliga vid den här tiden. För kvinnan gäller det att underordna sig folkets behov, och placera sin kropp i släktets ömma händer.
Holmgren, ungdomens apostel, var vid det här tillfället fyrtiotvå år gammal. Åldrandet kan inte ha berett honom några större nöjen, med rynkor vid ögonen och grånande hår. Holmgrens poetiska ådra blossar upp igen när han ska beskriva sina kärlek till ungdomen "Hvilken herrlig skatt strömmar icke i det varma ungdomsblodet. Må vi vårda denna menniskolifvets perla. Må vi med lust kasta oss in i våra härdande lekar. Det är ett muntert arbete. Ansträngningen värmer oss och jagar blodet friskt i ådrårna. De rosor, som blomstra på ungdomens kinder, äro framtidens morgonrodnad, som bådar en dag af kraft och storhet för vårt folk." Holmgren var en uppburen person i det oscarianska Sverige, en av de mest framstående professorerna vid Uppsala universitet. Ironiskt nog blev hans fru, Ann Margret Holmgren, en framstående kvinnosakskämpe efter maken Frithiofs död. Deras gemensamma hem, Villa Åsen i Uppsala, var dessutom hemvist för liberala och radikala akademiska krafter. Det här visar med all önskvärd tydlighet hur naturvetenskap och påstådd rationalitet inte nödvändigtvis hänger samman med ett humanistiskt sinnelag, hur åsikter som vi tar som självklara och prydligt sammankopplade idag inte betraktades på det viset för hundrafyrtio år sedan.
Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar är en välskriven och lättläst liten text, men de tankar och idéer som framförs är ganska osköna. Holmgren må ha varit ovanligt explicit med sin socialdarwinism, och mötte förvisso en del motstånd, men han är ändå representativ för sin tid. Ett åsiktklimat som tog sig värre uttryck utanför Sveriges gränser, men som ändå bidrog till den allmänna förstämningen över utvecklingen och till tanken att defekter i befolkningen behöver rättas till. Dessa tankar hör inte till en svunnen tid, de lever kvar, om än bara i en aningen mer polerad form. Frithiof Holmgren var ovetande om vad dessa åsiktsströmningar kan leda till, men det är inget som kan urskulda personer som idag anspelar på samma åsikter, vilket händer på flera håll i Europa.
Betyg: 4/10
Men, frågar sig Holmgren, "skall inte striden upphöra, och fredens tusenåriga rike snart stå för dörren, då menniskan oberoende af alla bekymmer för tillfredsställandet af lifvets enklaste behof kan egna sig åt hvilan och njutningen eller ett ostördt intellectuelt arbete." Det är blott en naiv dröm. Holmgren avvisar invändningen: "En sådan, möjligtvis för individen angenäm, period vore likväl slägtets undergång. Månget blad i folkens historia bär vittnesbörd derom. Hvila är död." I sin samtid ser Holmgren oroande tecken på förslappning, ungdomen bryr sig inte längre om kroppens frisk- och sundhet. Med avund blickar han tillbaka på det gamla Hellas och devisen mens sana in corpore sano, en sund själ i en sund kropp, som låg till grund för grekernas idrottsliga prestationer. Med samma intresse, den här gången med fasa, blickar han tillbaka på den förslappning och det sedeförfall som låg till grund för romarrikets fall. Människan har förvisso lagt naturen under sig, men "striden [måste] ännu på allvar fortgå inom hennes eget slägte". Samma lagar som gäller för naturen gäller naturligtvis inom och mellan de olika folkslagen. Den "kraftigare, mer förädlade menniskoracen besegrar och undantränger den förslappade eller lägre. Rödskinnet viker undan som ett jagadt vilddjur för den europeiska civilisationen och samma företeelse visar sig på andra håll". I kampen mellan folkslagen gäller det att inte slappna av. "All försumlighet, all sömnaktighet leder till förfall och undergång."
Som vi har sett menar Holmgren att striden är nödvändig för mänsklighetens utveckling. Holmgren vill påminna folk om detta "midt i fredens djupa lugn" på det att vi inte glömmer att "vårda det instrument, utan hvilket hvarje intellectuel verksamhet är omöjlig". Holmgren syftar naturligtvis på kroppen, en sund och stark kropp är "en trefvlig bostad för själen, i hvilken tankarna leka som glada barn. Sällan bor trefnaden och kraften i ett ruckel, som lutar till fall och knappast tål reperation." Holmgren rekommenderar därför omfattande idrottsliga och gymnastiska övningar till kroppens gagn. Och det skyndar! Som Holmgren själv lägger fram saken, "det är för sent att börja tillverka patroner när fienden är inom räckhåll, för sent att beställa åskledaren, när ovädret redan brutit ut." I Holmgrens tankevärld är alla folkslag indragna i en kamp om de knappa resurser som finns att tillgå på jorden. Istället för att visa svaghet gäller det att rusta till strid, förädla de egenskaper som trots allt finns tillgängliga i den svenska folksjälen, Linggymnastikens hemland.
Som poet och känd vältalare ägde Holmgren stora litterära förmågor, rent lyrisk blir han när han talar om kvinnans roll. Vi får inte försumma, understryker Holmgren, att för "våra öfningar intressera kvinnan, vårt slägtes moder och uppfostrarinna". Kvinnan måste tidigt lära sig att det är i hennes sköte släktets framtid slumrar, och att den kommande generationens karaktär beror av henne. "Lejoninnan gifver sig sjelf såsom pris åt segraren i de blodiga fejder, som utkämpas bland lejonen vid parningstiden och påfågelshonan föredrager bland hanarna den, som kan utbreda den grannaste stjerten. Qvinnan attraheras omedvetet af den manliga kraften. Må hon följa sin natur och lära sig hos mannen skatta högst de företräden, som mest närma honom till det manliga idealet." Kvinnan uppgift i valet av partner är sålunda inte att följa sitt hjärta, utan med det kommande släktet i tankarna välja den man som ger henne (folket) den friskaste och starkaste avkomman. Ett slags modererad variant av de rasbiologiska tankar som var vanliga vid den här tiden. För kvinnan gäller det att underordna sig folkets behov, och placera sin kropp i släktets ömma händer.
Holmgren, ungdomens apostel, var vid det här tillfället fyrtiotvå år gammal. Åldrandet kan inte ha berett honom några större nöjen, med rynkor vid ögonen och grånande hår. Holmgrens poetiska ådra blossar upp igen när han ska beskriva sina kärlek till ungdomen "Hvilken herrlig skatt strömmar icke i det varma ungdomsblodet. Må vi vårda denna menniskolifvets perla. Må vi med lust kasta oss in i våra härdande lekar. Det är ett muntert arbete. Ansträngningen värmer oss och jagar blodet friskt i ådrårna. De rosor, som blomstra på ungdomens kinder, äro framtidens morgonrodnad, som bådar en dag af kraft och storhet för vårt folk." Holmgren var en uppburen person i det oscarianska Sverige, en av de mest framstående professorerna vid Uppsala universitet. Ironiskt nog blev hans fru, Ann Margret Holmgren, en framstående kvinnosakskämpe efter maken Frithiofs död. Deras gemensamma hem, Villa Åsen i Uppsala, var dessutom hemvist för liberala och radikala akademiska krafter. Det här visar med all önskvärd tydlighet hur naturvetenskap och påstådd rationalitet inte nödvändigtvis hänger samman med ett humanistiskt sinnelag, hur åsikter som vi tar som självklara och prydligt sammankopplade idag inte betraktades på det viset för hundrafyrtio år sedan.
Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar är en välskriven och lättläst liten text, men de tankar och idéer som framförs är ganska osköna. Holmgren må ha varit ovanligt explicit med sin socialdarwinism, och mötte förvisso en del motstånd, men han är ändå representativ för sin tid. Ett åsiktklimat som tog sig värre uttryck utanför Sveriges gränser, men som ändå bidrog till den allmänna förstämningen över utvecklingen och till tanken att defekter i befolkningen behöver rättas till. Dessa tankar hör inte till en svunnen tid, de lever kvar, om än bara i en aningen mer polerad form. Frithiof Holmgren var ovetande om vad dessa åsiktsströmningar kan leda till, men det är inget som kan urskulda personer som idag anspelar på samma åsikter, vilket händer på flera håll i Europa.
Betyg: 4/10
