The Squid and the Whale (2005)

Ibland sägs det att människans främsta drivkraft är begäret efter sex, och så kan det mycket väl vara, hur ska vi annars förklara alla konstiga saker som händer på krogen? Det är som att det plötsligt är okej att göra vad som helst bara på grund av att man är svettig och rör sig mer eller mindre i takt till musik tillsammans med andra svettiga människor. Jag tror att vi skulle få svårt att förklara det för asexuella varelser från en annan planet. Hursomhelst, i den briljanta Smakens fysiologi från 1825 urskiljer den franska finsmakaren Brillat-Savarin sex sinnen: de fem vanliga, smak, syn, känsel, osv. och ett sjätte, könssinnet. Det är enligt Brillat-Savarin könssinnet som styr alla andra sinnen och det är viljan att tillfredsställa sina lustar som bestämmer alla våra handlingar. Könssinnet är i förlängningen också ansvarigt för vetenskapen och hela vår samhällsordning. Kort sagt: jakten efter sex är allt. Och som sagt, det är möjligt att Brillat-Savarin har rätt, att det är begäret efter sinnlig njutning som är den underliggande drivkraften i allt människan har för sig. Men jag tror inte att det är sant. Om man är tvungen att plocka fram en enda underliggande orsak så tror jag att det är avundsjuka och jakten efter social status som driver oss. Vi vill bli snyggare, ha mer pengar, ha mer sex, inte för att bli lyckligare, utan för att vi tror att det finns andra människor som har allt det där, och då vill vi också ha det. Och så försöker vi säga och tycka om saker som får oss att verka intressanta och "inne" av andra personer, för att därmed avancera i den sociala hierarkin. Det är så vi fungerar, och även om det är en beskrivning som kan användas för de flesta kulturella kretsar i landet, så är det kanske speciellt så vi fungerar när vi är i den känsliga åldern mellan barndom och vuxendom. Och det är så sonen, Walt Berkman, i The Squid and the Whale fungerar.

Det finns en underbar dialog i filmen. Såhär går den:

Walt Berkman: It's Welles' masterpiece, really. Many people think it's Citizen Kane, but Magnificent Ambersons, if it hadn't been ruined by the studio, would've been his crowning achievement. As it is, it's still brilliant. It's the old story, genius not being recognized by the industry.
Lance: It sounds great. Who's in it?
Walt Berkman: Orson Welles? I don't know, I haven't seen it yet. I've seen stills.

Så här är det. Mänskligheten inkapslad i ett enkelt meningsutbyte på några rader. Allt handlar om att säga saker som får en att framstå som en intressant och bra person. Musik, böcker och filmer blir ett sätt att markera social status. Men The Squid and the Whale handlar framförallt om Bernard Berkman (väldigt bra spelad av Jeff Daniels), en tragisk familjefader och hans förhållande till resten av familjen. Bernard är författare och lever, som sportjournalister brukar säga, på gamla meriter. Familjen slits sönder av avundsjuka när modern börjar få framgångar som författare och när Bernard kommer på sin fru att ha en affär vid sidan om. Fadern inleder då ett sexuellt förhållande med Lili, som även sonen Walt är intresserad av. The Squid and the Whale är alltså en välspelad film om en dysfunktionell familj. Jag skriver välspelad trots att karaktärerna är sterotyper, det gäller Bernard, som är en misslyckad författare som kommit till åren, som behandlar frun som luft och som vill ligga med unga tjejer som beundrar honom, och det gäller Walt, som står inför valet mellan den snälla flickvännen Sophie och den sexiga Lili. Och det här är min stora invändning mot The Squid and the Whale. Att karaktärerna är klischéer kan jag acceptera, det är på något sätt nästan oundvikligt när man ska skildra relationer mellan människor. Men det är ganska lätt att gissa sig till vad Walt kommer att välja, eller rättare sagt, vad en sådan här film kräver att han ska välja, vad han borde välja. Detsamma gäller fadern. Tragiken är inte tillräcklig för att jag ska undvika att få en ganska fadd smak på tungan, jag kan inte undkomma känslan att ha blivit skriven på näsan. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vill att Walt ska välja Sophie, eller att Bernard borde ta tag i sitt liv. Jag sitter och skruvar på mig, och längtar efter ett oförutsägbart element.

Om man bortser från detta, och det kanske man kan göra, är The Squid and the Whale en ganska gripande film om en samling personer som inte kan undvika att såra varandra. Men egentligen älskar de varandra. Just den här kombinationen tror jag förenar de flesta familjer som inte kan hålla ihop. Det är inte hat som splittrar dem, det är avundsjuka, lögner och andra ack så mänskliga brister. Men hur är det folk brukar säga, att det är bristerna som gör oss mänskliga? I så fall är The Squid and the Whale en film som försöker skildra det mänskliga. Jag gillar den tanken. Men folk säger så mycket, bland annat att det blir bättre med tiden. Det blir det inte. Bara ibland.

Betyg: 6/10

Hjalmar Söderberg - Historietter (1898)

Harry Martinsson och August Strindberg, Sture Dahlström och Stig Larsson, Selma och Astrid och allt vad de heter, i all ära: Sveriges genom tiderna bästa författare heter ingenting annat än Hjalmar Söderberg. Detta omdöme baserar jag i huvudsak på en bok, och det är Doktor Glas. Men om Doktor Glas är mästerverket och pärlan i ett grandiost författarskap, så är Historietter den briljant utförda bagatellen, eller kanske snarare de briljant utförda bagatellerna. Var och en för sig är dessa mininoveller (vackert kallade historietter) nämligen bagateller, med ett undantag som jag kommer till längre fram. Söderberg sitter på ett kafé och minns en person han en gång kände, han drömmer en mardröm, pratar med en präst och äter kronärtskockor med en vän; små tankar om stora saker och stora tankar om små saker bildar till sist ett vackert och meningsfullt mönster. Efter en stunds läsning upplever jag det nästan som ett samtal med en vän som haft samma känslor och tankar om livet som jag själv. Många av historierna är skickligt utformade allegorier över tillvaron, ofta med en satirisk blick på människan och samhället, men de historietter jag uppskattar mest är de som berör små episoder och karaktärer i minnets utkant - de där sakerna vi oftast inte lägger märke till, men som precis som allting annat uppenbarligen har något viktigt och gripande att säga till oss. Dit hör Söderbergs vemodiga redogörelse för några djur han har dödat under sitt liv, och hans hågkomster av en gammal historielärare. Jag tänker själv ofta på sådana här saker: helt plötsligt kan en gammal klasskamrat fran lågstadiet, eller någon kille jag pratade med på en krog i Oxelösund för fyra år sedan, dyka upp i huvudet och framstå som en ovärderlig och meningsfull liten skarva av mitt liv - något jag kan lära av om jag bara lyckas tänka runt det på rätt sätt. För folk som anser att man ska leva sitt liv i nuet är det här så klart något av det värsta man kan göra: sitta och älta obetydligheter från det förgångna. Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin upplever nuet som särskilt intressant (utom när jag är full möjligtvis). Saker och ting måste få ett minnets gyllene skimmer över sig för att jag verkligen ska kunna uppskatta dem. Det här är utan tvekan en aning tragiskt (inte minst med tanke på att jag ligger under en palm vid en strand i Australien när jag skriver det här), men det kan definitivt ge upphov till god litteratur. Jag säger inte att författare nödvändigtvis är olyckliga människor, bara att de allt som oftast tänker för mycket för att tillhöra de riktigt lyckliga.

Ta bara historien "Pälsen" - guldkornet i samlingen. Bara sista meningen har en sådan förödande känslomässig effekt att den kan jämföras med sista kapitlet av Idioten. Novellen kretsar kring den välmående direktören John Richardt och hans gamle vän, den magre, bleke och allt annat än välmående doktor Henck. En tragikomisk episod rörande Richardts päls visar hur olika villkoren för lycka ser ut för de två huvudpersonerna: alfahannen Richardt och förloraren Henck. För att göra det hela extra sorgligt, så utspelas allt på julafton, kvällen då alla människor ska få sin beskärda del av glädje och värme. Det är inte sorgligt på det där patetiska och nästan komiska sättet, som när Ronnie Sandahl skriver om hur hans protagonist sitter ensam på en bar och super skallen av sig medan alla andra tittar på Karl-Bertil Jonsson. Tragiken är värre. Det här är vad berättelsen tycks säga: "Det här är den största lycka du kan förvänta dig om du är en loser som Henck. Alla har rätt att känna glädje på julafton, men inte lika mycket och det är naturens givna ordning. Inget att göra åt den saken kompis; vissa människor är dömda till andraklassliv, och det bästa sättet att hantera detta faktum är att helt enkelt acceptera skiten - och det är vad alla gör förr eller senare, till och med den där killen i Vi som aldrig sade hora." Man kanske inte blir direkt lycklig över att få höra sådana saker, men man blir åtminstone bättre utrustad för livets sorger och besvikelser.

I "Historietter" får man Söderbergs storhet bekräftad - men inte mer än så. Det är imponerande att skriva två sidor om ett kafébesök med en vän och få det att framstå som något intressant och gripande, men mestadels resulterar det som sagt inte i mästerverk. Jag kan absolut rekommendera den, inte minst med tanke på dess praktiska längd. En historia går att läsa under ett reklamavbrott, vilket innebär att du bara behöver en filmkväll på femman för att ha läst ut hela boken och kan bocka av ytterligare en av de stora författarna från din alldeles för långa lista. Kanske kommer du också känna att du förstått lite, lite mer om livet, och det är sannerligen inte så illa för en filmkväll.

Betyg: 7/10

Charlotte Roché - Våtmarker (2008)

Jag kommer ihåg första gången jag köpte Playboy, det var i november någon gång, och det var kallt, jag drog mössan långt ner i pannan, försökte undvika att någon skulle känna igen mig. Jag gick fram till kassan, betalade snabbt, och med darrande ben gick jag hemåt. I alla kroppens artärer forsade varmt blod, värmde min kropp, gjorde den mjuk och geleaktig på vissa ställen, hård på andra. Jag hade gjort något förbjudet, en klump stockade sig i halsen, det kändes olagligt, omoraliskt, och jag som tyckte att kvinnor var lika mycket värda som män. Jag kunde inte riktigt förlika den tanken med min fascination för kvinnokroppen. Det här var innan internet och den ändlösa ocean av bilder och filmer som bara ligger några musklick bort. Det här var på den tiden då man gjorde saker på riktigt, när man var tvungen att svettas och staka sig framför en gubbe i kassan. Såhär många år senare är det ett ganska oskyldigt minne, men jag kan inte sluta tänka på att allt det här med sex och sexualitet kändes mer förbjudet då, mer spännande. Jag tror att möjligheten att visuellt tillfredsställa alla sina märkliga böjelser via internet har urvattnat sexualiteten. Frågan "ska vi prova någonting nytt?" och fantasierna som kommer med den frågan har redan fått sin utlevelse framför en flimrig dataskärm och ett tyskt par som gör allt möjligt med varandra. Det är inte lika kul längre.

Nu är inte Våtmarker av Charlotte Roché en erotisk bok, långt ifrån. Den handlar om artonåriga Helen som skär sig under en intimrakning och hamnar på sjukhus. Läkaren bestämmer sig för att samtidigt göra någonting åt hennes hemorrojder. Helen är en tjej som lever ut sina fantasier, hon går till kvinnliga prostituerade, torkar sig aldrig efter ett toalettbesök, och smakar på allting som kommer från hennes kropp; hon beter sig med andra ord inte alls som en tjej "ska" bete sig. När hon var liten lärde hon sig att kissa ståendes i en hukställning på offentliga toaletter, därför har hon gjort sig själv till ett "levande mushygienexperiment. Inte bara tycker jag att det är jättekul att alltid breda ut mig fullt ut på de smutsiga toasitsarna, jag tvättar dessutom först rent dem komplett med min mus innan jag sätter mig, med en konstfullt schvungfull höftrörelse i cirkel. När jag sätter musen mot toasitsen uppstår ett härligt smackande ljus och alla främmande könshår, droppar, fläckar och pölar av alla dess färger och konsistens sugs upp av min mus", och så vidare. Det är förstås otroligt underhållande läsning. Rochés tanke med boken måste ha varit att framställa Helen som ett slags motpol till samhällets krav på kvinnor, och syftet är naturligtvis redan uppnått efter några sidor. Men frågan är varför man över huvud taget ska läsa vidare i boken. Jag läser att boken har provocerat en hel del människor, och det förstår jag: kravet från samhället på artonåriga tjejer är att de ska tänka på sitt utseende och inte stoppa fittsmegma eller snorkråkor i munnen. För dessa människor fungerar boken som en käftsmäll och jag ser gärna att alla från osäkra tjejer till Alf Svensson läser den här boken. Men jag provoceras inte av alla dessa detaljer. Visst är det underhållande att läsa om Helens fantasier, men det räcker inte. Är man inte först med att épater le bourgeois så måste man göra det bättre och med större finess än alla andra.

Frågan är om inte alla Charlotte Roché och tyska par i världen har trubbat av vår förmåga att känna den här spänningen som vi kände första gången vi köpte Playboy, satt själva framför internet för första gången, bläddrade i boken av Anaïs Nin som står i bokhyllan i föräldrahemmet. Jag vill uppröras av Våtmarker, kanske inte av att det är en tjej som gör och tänker allt det här, utan av språket och händelseförloppet. Men mest sitter jag och tänker på min egen oförmåga att uppröras. Är det boken det är fel på, är det jag, är det samhället, eller är det en oundviklig följd av att man upplever fler och fler saker? Det kanske aldrig kan bli så spännande som det en gång var, och så är man tvungen att stegra behoven för att känna den här spänningen igen. Till slut når man en punkt där allting känns tomt och innehållslöst, där behoven omöjligen kan tillfredsställas. Ständigt dessa behov. Aldrig annat än dessa behov. Men jag kan inte komma på en lösning som inte är ännu mer skrämmande än den här eskalerande regressen. Det är kanske är det som är att vara människa, att vara dömd till evig höst. Är det därför det heter "förlustelse", för att varje gång man har roligt så förlorar man någonting?

Betyg: 5/10

Bohumil Hrabal - En alltför högljudd ensamhet (1977)

"I trettiofem år har jag arbetat med returpapper och det är min love-story." Med dessa ord inleds En alltför högljudd ensamhet av Bohumil Hrabal, och med dessa ord inleds min love-story för Hrabals berättelse om den oansenliga Hanta, som arbetar med returpapper, och som trots att den bara är hundratalet sidor tjock, dryper av tjeckisk berättarglädje i nivå med Jaroslav Hašek och Franz Kafka.

I trettiofem år har Hanta jobbat med att pressa returpapper, blodiga slakthuspapper och konstreproduktioner, ibland glimmer en bok till bland allt annat, som en vacker fisk i en grumlig flod, och han drar upp den för att läsa ett stycke, han bildas mot sin vilja, och personer som Nietzsche, Goethe, Sartre och Leibniz återkommer ständigt i hans tankar, de är lika levande som de två zigenerskorna som besöker honom ibland, och som chefen som inte uppskattar hans metodiska och långsamma sätt att arbeta. Hanta dricker öl i mängder, han älskar böcker, över hans säng bildar böckerna en ömtålig baldakin som när som helst kan rasa och begrava honom i ord, han lever på litteraturen på samma sätt som mössen, som har invaderat hans arbetsplats och som utan åtskillnad lever på att tugga i sig ord av Schiller eller blodiga slakthuspapper. I Prags kloaker för råttorna en ändlös strid, när en grupp har besegrat en annan splittras den vinnande gruppen i två grupperingar som börjar strida mot varandra, i en oavbruten hegeliansk process.

"Varje älskat föremål är mittpunkten i ett paradis." Novalis citat spelar en avgörande roll i En alltför högljudd ensamhet, Hanta skapar balar av papper och tryckt text, varje bal är ett konstverk, och i mitten av balarna gömmer han en uppslagen bok, och dessa böcker, älskade föremål och mittpunkter i ett paradis, gör att varje bal får en personlig prägel. Språket är flödande, med långa bisatser, som gör att man andlöst fortsätter läsningen. En alltför högljudd ensamhet kan liknas vid en dikt, jag har säkert läst det någonstans, jag kan omöjligen ha kommit på det själv, ett återkommande och för handlingen avgörande motiv är en flicka med en flygande drake, som visar vägen till Gud.

Det är inte att förundra sig över att boken belades med publiceringsförbud, kärleken till det västerländska tänkandet och den indirekta kritiken mot missförhållandena i det dåvarande Tjeckioslovakien stack säkert i ögonen på makthavarna. Och visst, sådana passager finns det gott om, men i grund och botten är En alltför högljudd ensamhet en väldigt medkännande skildring av Hanta, som faller offer för förändringarnas vindar, maskinernas intåg i samhället gör Hantas sätt att arbeta ineffektivt och onödigt. Hanta befinner sig mellan två epoker, "i brytpunkten, träflisorna finns inom honom. De tränger in i både hjärta och hjärna." Hantas sätt att jobba skiljer sig från arbetarna i Bubny med deras gigantiska press, som arbetar med handskar, uniformerad klädsel, och som dricker mjölk! Det finns en viss resignation i boken, när Hanta på slutet vänder sig till litteraturen upptäcker han att den inte skänker någon vägledning, han står ensam mellan himlen och råttkriget i kloakerna. Hrabal såg En alltför högljudd ensamhet som sitt mästerverk, han uttryckte sig till och med så att han hade levat för att kunna skriva den, det är magnifik läsning.

Betyg: 9/10

Sture Dahlström - Gökmannen (1975)

Jag hatar att skriva om handlingen i en bok, det är så urbota tråkigt, men den här gången kan jag väl orka med det eftersom det troligen kommer gå att göra med endast ett par meningar: Xerxes Sonson Pickelhaupt vill fylla hela jorden med sin avkomma och ligger därför med alla möjliga kvinnor; som hjälp för att nå ändamålet har han också en egen spermabank. Han håller till i Paris och hans aktiva leverne försätter honom i alla möjliga och omöjliga situationer, ofta innehållande missnöjda myndigheter.

Det är verkligen ingen självklarhet att Gökmannen är en bra bok. Pickelhaupt är djupt ansvarslös och omoralisk. Han är far till massvis med barn som han inte har den minsta tanke på att besöka. Han ljuger, slåss och bedrar. Han tror att folk konspirerar mot honom. Han älskar kvinnorna passionerat, men hans kärlek når sällan längre än till deras kroppar. Även om han i slutet av boken uttalar sitt förakt mot våldtäktsmän och menar att han själv inte är någon, så är det åtminstone vid ett tillfälle mycket svårt att tolka situationen på annat sätt än att Herr Pickelhaupt våldtar en kvinna. Hade vi stött på en sådan här människa i verkliga livet hade vi kallat honom en sexistisk, egoistisk och paranoid galning.

Vad tycker jag då om Pickelhaupt? Ja, ni anar säkert. Jag älskar honom. Han, precis som Dahlströms fantastiskt fantasirika språk, inspirerar mig. Häri ligger förstås problemets kärna: jag uppskattar och ser upp till en vedervärdig (visserligen fiktiv) människa. Hela boken kan tyckas som ett förhärligande av en usling.

Pickelhaupt har massvis med dåliga sidor ja, men alla grundar sig i hans obevekliga passion för vad livet har att erbjuda. Precis som många övriga av Dahlströms karaktärer. De är så galna i kvinnorna att de gör allt möjligt skit för att komma åt dem, de älskar konsten så mycket att de stjäl tavlor, de vill iväg och resa så gärna att de smiter över landsgränser, och så vidare och så vidare. Det är inte det omoraliska jag vill åt - det är ingen specifik handling som Pickelhaupt utför som jag längtar efter - utan den där livsgnistan som är så stark att den knappt går att kontrollera.

Jag läser alltså inte Dahlström för att han är rolig, galen och skön. "Höhö, han skriver fitta och kuk..." Nej, det är inget skämt det här. (Även om hans böcker stundtals är fruktansvärt roliga). Gökmannen, precis som författarens andra alster, har ett för mig allvarligt budskap, en allvarlig uppmaning. Jag påminns nämligen om att också jag lever ett liv. Ett liv! Förstår ni? Jag kan göra vad som helst! Varför har jag aldrig tänkt på det förut? Det är ju den mest självklara saken i världen, ändå glömmer jag ständigt bort det. Blod rinner i min kropp, en konstig sak bultar i mitt bröst som gör att jag kan hoppa, älska, tänka, gråta. Jag måste utnyttja detta till fullo! Den personliga friheten får inte stoppas, varför ska jag inte åka till Sydamerika och bli fartygskapten om jag vill det? Bygga ett slott om jag vill det? Dansa rumba om jag vill det? Hur många gånger har jag inte sett en vacker kvinna i en inte helt oåtkomlig situation (inte för att det hade stoppat Stures karatärer) och ändå bara suttit där och glott, men kära Martin, om du nu gillar henne så gör nåt åt det då för guds skull! Gör det du vill här i livet, gör inte det du inte vill.

Nuförtiden känns ingenting lika viktigt som när jag var sjutton. Glädjen är inte lika stor, sorgen är inte lika stor. Jag blir inte lika kär, inte lika kåt. Fan, jag blir inte ens lika hungrig längre. Visst, jag är säkerligen klokare och mer nyanserad. Förstår både den ena och den andra sidan. Och visst, känslor är inte bara bra, de ställer till mycket trubbel. Men det finns inget som får oss att känna oss så levande som känslor. Och livet är väl ändå allt vi har här i... livet?

Sture Dahlström får mig att känna starkt igen. Då spelar det mindre roll att det här bara är den tredje bästa Dahlströmromanen jag läst (av fyra) eller att det säkerligen och uppenbarligen finns massa orsaker att kritisera boken. Då spelar det ingen roll alls faktiskt.

Betyg: 8/10

Michel Houellebecq - Elementarpartiklarna (1998)

Jag vaknade en morgon, en ensam kall ljusstråle letade sig fram mellan persiennerna. Mitt rum: ett skrivbord, en säng. På en vägg hängde Sture Johannesson Haschflickan från 1969 som jag hade klippt ur en tidning. Färgerna kontrasterade mot de vita, kala väggarna. Jag levde ett liv utan kärlek, utan närhet. Flickan med den nakna violetta kroppen tittade på mig; jag tittade på henne, och jag visste att mellan oss kunde det aldrig råda samförstånd. Jag hade hängt upp urklippet för att påminna mig själv. Haschflickan representerar en tidsera som påstod sig hylla den fria sexualiteten, men som aldrig lyckades slå sönder de bojor som fjättrar människan. Människan väntar fortfarande på stunden när sexualiteten och fortplantningen särskiljs, först då kan en fri, ohämmad sexualitet ta form. 60-talet och hippierörelsen ersatte bara en sorts bojor med en annan. Istället för 50-talets moralkonservativa hyckleri hade vi fått en annan sorts hyckleri, kärlekslös, narcissistisk, under den fria sexualitetens fana. För vilka är det som gynnas av den nuvarande ordningen? Vilka får ligga? Vackra, välbärgade människor; människor med pengar, utseende. Människor man hatar, men ändå älskar på det där lite avundsjuka sättet.

Jag åt frukost. Flingor, mjölk. Livet är ett tragiskt faktum. Mitt liv, ägnat åt intellektuella bemödanden, kontrasterade mot det hedonistiskt njutningsfulla, på samma sätt som haschflickan mot de vita, kala väggarna. Mitt liv är en sakta rinnande flod. En lätt vind kan krusa vattenytan emellanåt. Jag tog soppåsen och gick ut till sopnedkastet. I trappan mötte jag kvinnan som bor granne med mig, hennes svarta, böljande hår gömdes av en sjal. Hon mötte min blick, hon log. Även denna antydan av en möjlighet skulle rinna bort i sanden. Jag sökte inte sexuella äventyr, jag sökte inte närhet. Det fick komma och gå som det ville. När jag runkade kände jag ingenting, och samma sak, samma tomhet, när jag omfamnade någon. Tomhet. En liten sorgsenhet, men mest likgiltighet. En lösning på denna mänsklighetens tragedi kan vara den möjlighet som vetenskapen erbjuder, med kloning och artificiell fortplantning. Med detta sammanhänger en söndervittring av det individuella, av de skillnader som gör oss olyckliga. En ny form av social gemenskap. Vi står vid randen av en ny mänsklighet. Väl inne i lägenheten satte jag mig vid datorn. Jag försökte runka, men jag orkade inte. Jag kollade mina mail. Så gick tiden, med få glädjeämnen men desto mera sorg.

Hur sätter man betyg på livet? Det är skit ibland, men ibland är det bra. En sexa är väl ändå rimligt.

Betyg: 6/10

Die Fünf Freunde - Inspektor, Inspektor (1992)

Die Fünf Freunde är som vilket tweepopband som helst. De sjunger säkert om pannkakor och kärlek och andra livsviktiga saker. Fast på tyska. Här är det säkert en och annan som hoppar till. Hur ser pannkakor ut i Tyskland? Och viktigare, hur går det tyska ihop med det charmigt oskuldsfulla i tweepopen? Jag vill inte måla upp en bild av Tyskland och tweepop som två oförenliga motpoler, men, ja, ni vet. Det här är såklart en väldigt orättvis och bristfällig bild av Tyskland. Är Sverige bara folkhem, jantelag, älgar och andra sosserier? Hm, ja, ni vet.

Men struntar vi i allt det här hittar vi gitarrdriven jangelpop, med uppenbara influenser i C86-scenen och bland Sarah-banden. Die Fünf Freunde var ett av de bästa banden som tidigt på 90-talet kom fram genom Marsh-Marigold Records (som grundades 1988), tillsammans med akter som Red Letter Day och Acid House Kings. (Jadå, Acid House Kings är ett svenskt band, men efter en semester i Hamburg 1991, och efter att ha lyssnat på en LP av Red Letter Day, kom de i kontakt med skivbolaget.) Inspektor, Inspektor från 1992 var Die Fünf Freundes efterlängtade debutalbum.

Och jag är förtjust. Det skramlar lagom mycket, och stundtals värmer det lika mycket som när någon du tycker om säger att du är bra. Musiken känns uppsluppen och otvungen. Det är en jämn skiva, men höjdpunkterna finns samlade i början: "(Sie ging in den) Untergrund", "Amerikanischer film", "Nordsee '79" och min favoritlåt "So Seltsam". Hur kan man inte låta sig förföras av en kvinnlig tysk bakgrundskör? Det är höst, vi går mot kallare tider. Var snäll mot dig själv och leta upp den här både uppiggande och hjärtevärmande musiken.

Betyg: 8/10

I Skuggan av Bronx (1993)

Regi: Robert De Niro

Först, såklart, en voiceover: "Det här är Bla Bla 'Coolt Öknamn' Blavito - en hård kille, han lägger inga fingrar emellan, och gör någon annan det så kan dennes fingrar hälsa hem." Det där var alltså den lilla, smala galningen med basebollträ. Kameran fortsätter mot tjockisen i kostym vid baren, en svettig, förmodligen illaluktande italienare. Inzoomning, en galen blick, och så fryser vi bilden. Dags för den lilla anekdoten om honom. Och vet ni? Han har också ett coolt öknamn. Det har de andra också; gamlingen, fulingen, tuffingen, alla har de öknamn. "These were all Sonny's boys, and you didn't mess with Sonny unless you liked being six feet under ground." Ja, ni förstår.

Ungefär så börjar filmen, och man får känslan av att man sett det här förut. Men man får också känslan av att det inte kommer vara lika genomgående vassa skådespelarinsatser eller knivskarp nihilism som i Maffiabröder, inte lika episkt som i Once Upon a Time in America, och över huvud taget inte lika bra på någon punkt jämfört med Gudfadern-serien. Mina inledande tankar om filmen är alltså att den är ännu ett gott runkmaterial för hockeyspelande högstadiekillar med hamburgare som favoriträtt, men kanske inget för en kultiverad cineast som jag. (Jag har ALDRIG kollat på en film bara för underhållning! Jag lovar!)

Ändå ska det här inte bli en sågning, ty filmen visar sig innehålla ingredienser som andra maffiafilmer saknar. Men först den obligatoriska storysammanfattningen. Huvudpersonen heter Calogero (Francis Capra och Lillo Brancato), en ung kille som växer upp i 60-talets Bronx. Hans farsa, Lorenzo (Robert De Niro), kör buss och är en hederlig sosse, eller kanske snarare kristdemokrat eftersom han värnar om familjen. Kör din buss, tjäna dina pengar, skaffa mat på bordet (som frugan serverar), hedra dina förfäder. Men Calogero hamnar av en händelse under maffiabossen Sonnys (Chazz Palminteri) beskydd, och Sonny är förstås något i hästväg vad gäller coolhet - inte bara i jämförelse med fadern. Man får ju förstå lillkillen om han tycker en maffiaboss är häftigare än en busschaffis. Här uppstår filmens huvudproblem, dess kärna: vem av dessa två förebilder ska pojken, sedermera unga mannen, hämta sina värderingar från?

Vad har då I skuggan av Bronx som andra liknande filmer saknar? Den är på många sätt mer nyanserad, till att börja med. Det verkar faktiskt som att Sonny tycker det är mer okej med svarta människor än vad Lorenzo gör, och nu råkar Calogero faktiskt ha förälskat sig i en sådan. Det utmanar oss lite eftersom det är pappan vi ser som det bästa föredömet i övrigt. Och när Lorenzo bråkar med Sonny så dör inte den förre och hela hans släkt inom fem sekunder, utan det händer egentligen ingenting förutom att han blir lite utskälld. Vad tittaren får se dödar Sonny faktiskt bara en enda människa i hela filmen, om jag minns rätt. Han och hans kompisar slaktar visserligen ett gäng skäggiga motorcykelhippies, men de verkar inte dö, och som sagt: de var skäggiga motorcykelhippies.

Filmen har också en värme som är ovanlig i denna typ av skildringar. Pappans kamp för sin sons trygghet och välbefinnande är rörande, vilket naturligtvis också har att göra med De Niros habila skådespelarinsats. Ännu en helt otrolig sak: kärlekshistorien får ett lyckligt slut! Wtf? Jag som trodde Calogero skulle få i uppdrag att slakta henne i nån mafiosoritual, eller liknande. Men så blev det inte, vilket var mycket uppmuntrande.

Visst är filmen ändå ganska förutsägbar, men det finns inget automatiskt negativt med det. Sett till själva berättelsen, regin, skådespelarna, karaktärerna, osv, är filmen bra, klart över genomsnittet. Men nu har någon använt sig av det hysteriskt fula knepet att spela löjligt bra popmusik genom hela filmen. I Wonder Why! It's a Man's Man's Man's World! Baby I Need Your Loving! I'm So Proud! Och så vidare. Det gör ju att hela grejen står och väger till att bli riktigt bra. På en femgradig skala är det en klar fyra, men på en tiogradig skala blir det nog ändå "bara" 7/10. Det får ju inte bli betygsinflation redan i bloggens barndom.

Betyg: 7/10

Easy Going - Easy Going (1978)

Du ser på omslaget. Vad är detta, en erotisk mosaik från Pompeji? De där italienarna är inte kloka: Berlusconi, mutskandaler och överkokt pasta. Din italienska musikerfarenhet begränsas till Pavarotti och "Insieme: 1992". Men du bestämmer dig för att ge skivan en chans, omslaget retar och kräver din nyfikenhet. Den liksom suger dig in, du kan nästan se dig själv brottas med en naken romare, utan toga men med en läderrem runt midjan. Åh, musiken har redan startat. Trummaskiner sparkar igång dansen, ditt rum är plötsligt en danslokal där svettiga kroppar trängs med outtalade förhoppningar och undertryckta begär. "Baby I Love You" är funkig disco när den är som allra bäst. Efter en minut sätter trumpeterna in (men det kanske inte är trumpeter) och du sträcker armarna upp i luften som är full av euforiska skrik, alkohol, sex. Nu är det någon som sjunger, trånande. "Baby I Love You" växlar från dessa orgasmiska refränganfall till sköna transportsträckor. Men vi snackar inte riksväg 51 till E4:an, utan om motorvägen till John F. Kennedy Space Center.

Sedan töms dansgolvet. Några vill dansa tryckare, andra står vid väggen och tittar på. "Little Fairy" är antagligen en ganska bra låt, den är sentimental och gråtvänlig. Men nu har du arbetat upp din kropp till extas och vill minst av allt höra en ballad ur högtalarna. Du trummar fingrarna mot nattduksbordet och väntar otåligt.

"Suzie Q" börjar med ett tåg som puffar igång. Det passar bra, för nu tar skivan fart igen . "I like the way you talk, I like the way you walk." Men det är inte för texterna vi lyssnar på det här. Det är för det funkiga, sexiga discosoundet som letar sig förbi cerebral cortex och rakt in i reptilhjärnan, och säger åt oss att dansa med den där snygga killen som har letat sig upp på dansgolvet. Ajdå, nu hör du elgitarrer. Elgitarrer och disco kan inte leva tillsammans! Det är fel, omoraliskt! Åh, han dansar med dig. Din aviga kropp försöker följa hans rörelser på dansgolvet. Elgitarrer och disco, a match made in heaven. Du, jag, vet inte vem Suzie Q är, eller varför vi älskar henne, men älskar gör vi. "Do It Again" rundar av skivan med en inte alls så subtil uppmaning att göra det igen. Om "Baby I Love You" är orgasmen, är "Do It Again" efterspelet eller förspelet (vilket ju är samma sak). Du drar med dig killen hem; som tur var är du redan hemma. Åter igen lägger du plattan under nålen, trummaskinen sparkar igång något helt annat (men ändå samma sak).

Betyg: 7/10