I Skuggan av Bronx (1993)

Regi: Robert De Niro

Först, såklart, en voiceover: "Det här är Bla Bla 'Coolt Öknamn' Blavito - en hård kille, han lägger inga fingrar emellan, och gör någon annan det så kan dennes fingrar hälsa hem." Det där var alltså den lilla, smala galningen med basebollträ. Kameran fortsätter mot tjockisen i kostym vid baren, en svettig, förmodligen illaluktande italienare. Inzoomning, en galen blick, och så fryser vi bilden. Dags för den lilla anekdoten om honom. Och vet ni? Han har också ett coolt öknamn. Det har de andra också; gamlingen, fulingen, tuffingen, alla har de öknamn. "These were all Sonny's boys, and you didn't mess with Sonny unless you liked being six feet under ground." Ja, ni förstår.

Ungefär så börjar filmen, och man får känslan av att man sett det här förut. Men man får också känslan av att det inte kommer vara lika genomgående vassa skådespelarinsatser eller knivskarp nihilism som i Maffiabröder, inte lika episkt som i Once Upon a Time in America, och över huvud taget inte lika bra på någon punkt jämfört med Gudfadern-serien. Mina inledande tankar om filmen är alltså att den är ännu ett gott runkmaterial för hockeyspelande högstadiekillar med hamburgare som favoriträtt, men kanske inget för en kultiverad cineast som jag. (Jag har ALDRIG kollat på en film bara för underhållning! Jag lovar!)

Ändå ska det här inte bli en sågning, ty filmen visar sig innehålla ingredienser som andra maffiafilmer saknar. Men först den obligatoriska storysammanfattningen. Huvudpersonen heter Calogero (Francis Capra och Lillo Brancato), en ung kille som växer upp i 60-talets Bronx. Hans farsa, Lorenzo (Robert De Niro), kör buss och är en hederlig sosse, eller kanske snarare kristdemokrat eftersom han värnar om familjen. Kör din buss, tjäna dina pengar, skaffa mat på bordet (som frugan serverar), hedra dina förfäder. Men Calogero hamnar av en händelse under maffiabossen Sonnys (Chazz Palminteri) beskydd, och Sonny är förstås något i hästväg vad gäller coolhet - inte bara i jämförelse med fadern. Man får ju förstå lillkillen om han tycker en maffiaboss är häftigare än en busschaffis. Här uppstår filmens huvudproblem, dess kärna: vem av dessa två förebilder ska pojken, sedermera unga mannen, hämta sina värderingar från?

Vad har då I skuggan av Bronx som andra liknande filmer saknar? Den är på många sätt mer nyanserad, till att börja med. Det verkar faktiskt som att Sonny tycker det är mer okej med svarta människor än vad Lorenzo gör, och nu råkar Calogero faktiskt ha förälskat sig i en sådan. Det utmanar oss lite eftersom det är pappan vi ser som det bästa föredömet i övrigt. Och när Lorenzo bråkar med Sonny så dör inte den förre och hela hans släkt inom fem sekunder, utan det händer egentligen ingenting förutom att han blir lite utskälld. Vad tittaren får se dödar Sonny faktiskt bara en enda människa i hela filmen, om jag minns rätt. Han och hans kompisar slaktar visserligen ett gäng skäggiga motorcykelhippies, men de verkar inte dö, och som sagt: de var skäggiga motorcykelhippies.

Filmen har också en värme som är ovanlig i denna typ av skildringar. Pappans kamp för sin sons trygghet och välbefinnande är rörande, vilket naturligtvis också har att göra med De Niros habila skådespelarinsats. Ännu en helt otrolig sak: kärlekshistorien får ett lyckligt slut! Wtf? Jag som trodde Calogero skulle få i uppdrag att slakta henne i nån mafiosoritual, eller liknande. Men så blev det inte, vilket var mycket uppmuntrande.

Visst är filmen ändå ganska förutsägbar, men det finns inget automatiskt negativt med det. Sett till själva berättelsen, regin, skådespelarna, karaktärerna, osv, är filmen bra, klart över genomsnittet. Men nu har någon använt sig av det hysteriskt fula knepet att spela löjligt bra popmusik genom hela filmen. I Wonder Why! It's a Man's Man's Man's World! Baby I Need Your Loving! I'm So Proud! Och så vidare. Det gör ju att hela grejen står och väger till att bli riktigt bra. På en femgradig skala är det en klar fyra, men på en tiogradig skala blir det nog ändå "bara" 7/10. Det får ju inte bli betygsinflation redan i bloggens barndom.

Betyg: 7/10