Du ser på omslaget. Vad är detta, en erotisk mosaik från Pompeji? De där italienarna är inte kloka: Berlusconi, mutskandaler och överkokt pasta. Din italienska musikerfarenhet begränsas till Pavarotti och "Insieme: 1992". Men du bestämmer dig för att ge skivan en chans, omslaget retar och kräver din nyfikenhet. Den liksom suger dig in, du kan nästan se dig själv brottas med en naken romare, utan toga men med en läderrem runt midjan. Åh, musiken har redan startat. Trummaskiner sparkar igång dansen, ditt rum är plötsligt en danslokal där svettiga kroppar trängs med outtalade förhoppningar och undertryckta begär. "Baby I Love You" är funkig disco när den är som allra bäst. Efter en minut sätter trumpeterna in (men det kanske inte är trumpeter) och du sträcker armarna upp i luften som är full av euforiska skrik, alkohol, sex. Nu är det någon som sjunger, trånande. "Baby I Love You" växlar från dessa orgasmiska refränganfall till sköna transportsträckor. Men vi snackar inte riksväg 51 till E4:an, utan om motorvägen till John F. Kennedy Space Center.
Sedan töms dansgolvet. Några vill dansa tryckare, andra står vid väggen och tittar på. "Little Fairy" är antagligen en ganska bra låt, den är sentimental och gråtvänlig. Men nu har du arbetat upp din kropp till extas och vill minst av allt höra en ballad ur högtalarna. Du trummar fingrarna mot nattduksbordet och väntar otåligt.
"Suzie Q" börjar med ett tåg som puffar igång. Det passar bra, för nu tar skivan fart igen . "I like the way you talk, I like the way you walk." Men det är inte för texterna vi lyssnar på det här. Det är för det funkiga, sexiga discosoundet som letar sig förbi cerebral cortex och rakt in i reptilhjärnan, och säger åt oss att dansa med den där snygga killen som har letat sig upp på dansgolvet. Ajdå, nu hör du elgitarrer. Elgitarrer och disco kan inte leva tillsammans! Det är fel, omoraliskt! Åh, han dansar med dig. Din aviga kropp försöker följa hans rörelser på dansgolvet. Elgitarrer och disco, a match made in heaven. Du, jag, vet inte vem Suzie Q är, eller varför vi älskar henne, men älskar gör vi. "Do It Again" rundar av skivan med en inte alls så subtil uppmaning att göra det igen. Om "Baby I Love You" är orgasmen, är "Do It Again" efterspelet eller förspelet (vilket ju är samma sak). Du drar med dig killen hem; som tur var är du redan hemma. Åter igen lägger du plattan under nålen, trummaskinen sparkar igång något helt annat (men ändå samma sak).
Betyg: 7/10
Sedan töms dansgolvet. Några vill dansa tryckare, andra står vid väggen och tittar på. "Little Fairy" är antagligen en ganska bra låt, den är sentimental och gråtvänlig. Men nu har du arbetat upp din kropp till extas och vill minst av allt höra en ballad ur högtalarna. Du trummar fingrarna mot nattduksbordet och väntar otåligt.
"Suzie Q" börjar med ett tåg som puffar igång. Det passar bra, för nu tar skivan fart igen . "I like the way you talk, I like the way you walk." Men det är inte för texterna vi lyssnar på det här. Det är för det funkiga, sexiga discosoundet som letar sig förbi cerebral cortex och rakt in i reptilhjärnan, och säger åt oss att dansa med den där snygga killen som har letat sig upp på dansgolvet. Ajdå, nu hör du elgitarrer. Elgitarrer och disco kan inte leva tillsammans! Det är fel, omoraliskt! Åh, han dansar med dig. Din aviga kropp försöker följa hans rörelser på dansgolvet. Elgitarrer och disco, a match made in heaven. Du, jag, vet inte vem Suzie Q är, eller varför vi älskar henne, men älskar gör vi. "Do It Again" rundar av skivan med en inte alls så subtil uppmaning att göra det igen. Om "Baby I Love You" är orgasmen, är "Do It Again" efterspelet eller förspelet (vilket ju är samma sak). Du drar med dig killen hem; som tur var är du redan hemma. Åter igen lägger du plattan under nålen, trummaskinen sparkar igång något helt annat (men ändå samma sak).
Betyg: 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar