Jag vaknade en morgon, en ensam kall ljusstråle letade sig fram mellan persiennerna. Mitt rum: ett skrivbord, en säng. På en vägg hängde Sture Johannesson Haschflickan från 1969 som jag hade klippt ur en tidning. Färgerna kontrasterade mot de vita, kala väggarna. Jag levde ett liv utan kärlek, utan närhet. Flickan med den nakna violetta kroppen tittade på mig; jag tittade på henne, och jag visste att mellan oss kunde det aldrig råda samförstånd. Jag hade hängt upp urklippet för att påminna mig själv. Haschflickan representerar en tidsera som påstod sig hylla den fria sexualiteten, men som aldrig lyckades slå sönder de bojor som fjättrar människan. Människan väntar fortfarande på stunden när sexualiteten och fortplantningen särskiljs, först då kan en fri, ohämmad sexualitet ta form. 60-talet och hippierörelsen ersatte bara en sorts bojor med en annan. Istället för 50-talets moralkonservativa hyckleri hade vi fått en annan sorts hyckleri, kärlekslös, narcissistisk, under den fria sexualitetens fana. För vilka är det som gynnas av den nuvarande ordningen? Vilka får ligga? Vackra, välbärgade människor; människor med pengar, utseende. Människor man hatar, men ändå älskar på det där lite avundsjuka sättet.
Jag åt frukost. Flingor, mjölk. Livet är ett tragiskt faktum. Mitt liv, ägnat åt intellektuella bemödanden, kontrasterade mot det hedonistiskt njutningsfulla, på samma sätt som haschflickan mot de vita, kala väggarna. Mitt liv är en sakta rinnande flod. En lätt vind kan krusa vattenytan emellanåt. Jag tog soppåsen och gick ut till sopnedkastet. I trappan mötte jag kvinnan som bor granne med mig, hennes svarta, böljande hår gömdes av en sjal. Hon mötte min blick, hon log. Även denna antydan av en möjlighet skulle rinna bort i sanden. Jag sökte inte sexuella äventyr, jag sökte inte närhet. Det fick komma och gå som det ville. När jag runkade kände jag ingenting, och samma sak, samma tomhet, när jag omfamnade någon. Tomhet. En liten sorgsenhet, men mest likgiltighet. En lösning på denna mänsklighetens tragedi kan vara den möjlighet som vetenskapen erbjuder, med kloning och artificiell fortplantning. Med detta sammanhänger en söndervittring av det individuella, av de skillnader som gör oss olyckliga. En ny form av social gemenskap. Vi står vid randen av en ny mänsklighet. Väl inne i lägenheten satte jag mig vid datorn. Jag försökte runka, men jag orkade inte. Jag kollade mina mail. Så gick tiden, med få glädjeämnen men desto mera sorg.
Hur sätter man betyg på livet? Det är skit ibland, men ibland är det bra. En sexa är väl ändå rimligt.
Betyg: 6/10Jag åt frukost. Flingor, mjölk. Livet är ett tragiskt faktum. Mitt liv, ägnat åt intellektuella bemödanden, kontrasterade mot det hedonistiskt njutningsfulla, på samma sätt som haschflickan mot de vita, kala väggarna. Mitt liv är en sakta rinnande flod. En lätt vind kan krusa vattenytan emellanåt. Jag tog soppåsen och gick ut till sopnedkastet. I trappan mötte jag kvinnan som bor granne med mig, hennes svarta, böljande hår gömdes av en sjal. Hon mötte min blick, hon log. Även denna antydan av en möjlighet skulle rinna bort i sanden. Jag sökte inte sexuella äventyr, jag sökte inte närhet. Det fick komma och gå som det ville. När jag runkade kände jag ingenting, och samma sak, samma tomhet, när jag omfamnade någon. Tomhet. En liten sorgsenhet, men mest likgiltighet. En lösning på denna mänsklighetens tragedi kan vara den möjlighet som vetenskapen erbjuder, med kloning och artificiell fortplantning. Med detta sammanhänger en söndervittring av det individuella, av de skillnader som gör oss olyckliga. En ny form av social gemenskap. Vi står vid randen av en ny mänsklighet. Väl inne i lägenheten satte jag mig vid datorn. Jag försökte runka, men jag orkade inte. Jag kollade mina mail. Så gick tiden, med få glädjeämnen men desto mera sorg.
Hur sätter man betyg på livet? Det är skit ibland, men ibland är det bra. En sexa är väl ändå rimligt.
Fantastiskt fin recension, men alldeles för lågt betyg.
SvaraRaderaTack! :) Även om du inte håller med om betyget.
SvaraRadera