Charlotte Roché - Våtmarker (2008)

Jag kommer ihåg första gången jag köpte Playboy, det var i november någon gång, och det var kallt, jag drog mössan långt ner i pannan, försökte undvika att någon skulle känna igen mig. Jag gick fram till kassan, betalade snabbt, och med darrande ben gick jag hemåt. I alla kroppens artärer forsade varmt blod, värmde min kropp, gjorde den mjuk och geleaktig på vissa ställen, hård på andra. Jag hade gjort något förbjudet, en klump stockade sig i halsen, det kändes olagligt, omoraliskt, och jag som tyckte att kvinnor var lika mycket värda som män. Jag kunde inte riktigt förlika den tanken med min fascination för kvinnokroppen. Det här var innan internet och den ändlösa ocean av bilder och filmer som bara ligger några musklick bort. Det här var på den tiden då man gjorde saker på riktigt, när man var tvungen att svettas och staka sig framför en gubbe i kassan. Såhär många år senare är det ett ganska oskyldigt minne, men jag kan inte sluta tänka på att allt det här med sex och sexualitet kändes mer förbjudet då, mer spännande. Jag tror att möjligheten att visuellt tillfredsställa alla sina märkliga böjelser via internet har urvattnat sexualiteten. Frågan "ska vi prova någonting nytt?" och fantasierna som kommer med den frågan har redan fått sin utlevelse framför en flimrig dataskärm och ett tyskt par som gör allt möjligt med varandra. Det är inte lika kul längre.

Nu är inte Våtmarker av Charlotte Roché en erotisk bok, långt ifrån. Den handlar om artonåriga Helen som skär sig under en intimrakning och hamnar på sjukhus. Läkaren bestämmer sig för att samtidigt göra någonting åt hennes hemorrojder. Helen är en tjej som lever ut sina fantasier, hon går till kvinnliga prostituerade, torkar sig aldrig efter ett toalettbesök, och smakar på allting som kommer från hennes kropp; hon beter sig med andra ord inte alls som en tjej "ska" bete sig. När hon var liten lärde hon sig att kissa ståendes i en hukställning på offentliga toaletter, därför har hon gjort sig själv till ett "levande mushygienexperiment. Inte bara tycker jag att det är jättekul att alltid breda ut mig fullt ut på de smutsiga toasitsarna, jag tvättar dessutom först rent dem komplett med min mus innan jag sätter mig, med en konstfullt schvungfull höftrörelse i cirkel. När jag sätter musen mot toasitsen uppstår ett härligt smackande ljus och alla främmande könshår, droppar, fläckar och pölar av alla dess färger och konsistens sugs upp av min mus", och så vidare. Det är förstås otroligt underhållande läsning. Rochés tanke med boken måste ha varit att framställa Helen som ett slags motpol till samhällets krav på kvinnor, och syftet är naturligtvis redan uppnått efter några sidor. Men frågan är varför man över huvud taget ska läsa vidare i boken. Jag läser att boken har provocerat en hel del människor, och det förstår jag: kravet från samhället på artonåriga tjejer är att de ska tänka på sitt utseende och inte stoppa fittsmegma eller snorkråkor i munnen. För dessa människor fungerar boken som en käftsmäll och jag ser gärna att alla från osäkra tjejer till Alf Svensson läser den här boken. Men jag provoceras inte av alla dessa detaljer. Visst är det underhållande att läsa om Helens fantasier, men det räcker inte. Är man inte först med att épater le bourgeois så måste man göra det bättre och med större finess än alla andra.

Frågan är om inte alla Charlotte Roché och tyska par i världen har trubbat av vår förmåga att känna den här spänningen som vi kände första gången vi köpte Playboy, satt själva framför internet för första gången, bläddrade i boken av Anaïs Nin som står i bokhyllan i föräldrahemmet. Jag vill uppröras av Våtmarker, kanske inte av att det är en tjej som gör och tänker allt det här, utan av språket och händelseförloppet. Men mest sitter jag och tänker på min egen oförmåga att uppröras. Är det boken det är fel på, är det jag, är det samhället, eller är det en oundviklig följd av att man upplever fler och fler saker? Det kanske aldrig kan bli så spännande som det en gång var, och så är man tvungen att stegra behoven för att känna den här spänningen igen. Till slut når man en punkt där allting känns tomt och innehållslöst, där behoven omöjligen kan tillfredsställas. Ständigt dessa behov. Aldrig annat än dessa behov. Men jag kan inte komma på en lösning som inte är ännu mer skrämmande än den här eskalerande regressen. Det är kanske är det som är att vara människa, att vara dömd till evig höst. Är det därför det heter "förlustelse", för att varje gång man har roligt så förlorar man någonting?

Betyg: 5/10