Kvällen innan jag skulle på min första arbetsintervju i Melbourne kände jag mig nervös i hela kroppen. Det fanns ingenting att göra på hostelet, klockan var 8 och att gå och lägga sig var inte ett alternativ. Jag kom att tänka på en notis i dagens tidning - det var något om frijazz och nya zeeländska noise-konstnärer. "Bra, jag behöver bli lite hjärnknullad ikväll", tänkte jag och hoppade på en spårvagn till andra sidan staden.
Porträtt av Mao, Jesus och Queen Victoria samsas med en gigantisk väggmålning föreställande Stalin i hawaiiskjorta. I en dåligt belyst bakgård sitter några rökande män i mustasch och lustiga frisyrer. Det här måste vara rätt. Jag frågar den halvsovande bartendern var konserten ska bli av. Han pekar mot en trappa som visar sig leda upp till ett tillhåll där fåtöljer och soffor står slumpmässigt utplacerade framför en liten scen i ett hörn. Inträdet är 10 dollar. "Make It Up Club" kallar de det för. Efter cirka 20 minuters väntan kommer en man upp på scenen for att presentera kvällens spektakel. Han berättar musikanternas namn och var de kommer ifrån, och förlorar sig sedan i obegripligheter. Nu är det dags for de nya zeeländska musikerna Nathan Thompson och Ryan Cockburn att göra entré. Ryan sätter sig vid en låda innehållande någon slags elektronik och Nathan beväpnar sig med gitarr och stråke. Jag blir både orolig och förväntansfull. Nathan ställer sig med ryggen mot publiken och börjar skaka och slå på gitarren. Det är svårt att gissa sig till vad Ryan håller på med, där nere i sin mystiska låda. Det hela resulterar i alla fall i en massa gnissel och tjut som till en början mest är irriterande. Snart börjar jag dock urskilja en rytm och intressanta bakgrundsljud som jag inte lagt märke till förut. Jag antar att de två nya zeeländarna lyckas skapa det man kallar for "ljudlandskap". När man anstränger sig lite upptäcker man att det kanske ändå är en "psychotronic experience" (presentatörens ord) som upplevs. Det är svårt att avgöra om publiken är helt hypnotiserade eller om de bara låtsas vara det och i själva verket tänker på något helt annat. När det mest högljudda gnisslet från Nathans gitarr tystnar något, och lämnar plats för de ljud som kommer från Ryans mystiska låda, så är det faktiskt riktigt bra. Ganska snart är det hela över. Vi i publiken klappar händerna. Jag börjar prata med en medelålders tjockis bredvid mig, Brian. Han frågar om jag är insatt i Sveriges experimentella scen. Det är jag inte, erkänner jag, lite rädd att Brian ska tycka att jag är ointressant. I pausen tar jag en cigarett med Brian och en man i mustasch som ger mig adressen till en skivbutik han äger. "Det var det här jag kom till Melbourne för: upptäcka intressanta scener, träffa intressanta människor!", tänker jag medan Brian och mannen i mustasch vänder sig bort från mig för att diskutera gamla minnen.
Kvällens nästa akt är den australiensiska frijazzensemblen "The Mute Canary Project". Jag är inte inlyssnad på frijazz. Visst, man har ju hört Ornette Coleman och Martin spelade Peter Brötzmann for att provocera någon gång under den tiden vi bodde ihop, men mer än så är det inte. Allvarligt talat kan jag tycka att det blir lite monotont i längden med allt detta maniska tutande, och kvällens konsert var väl i ärlighetens namn inget undantag. Kanske hade det att göra med att jag blev illamående i pausen (troligtvis beroende på min middag bestående av något slags billiga kycklingbollar) och var tvungen att spy ut mitt glas rödvin på den nerklottrade toaletten. Konserten hade i alla fall en stor behållning och det var inte oväntat den hetsiga japanen på gitarr. Jag vet inte varför alla japanska kulturutövare är helt jävla sinnessjuka, men underhållande var det i alla fall. Mannen behandlade sitt instrument som en kokaintankad mentalpatient skulle behandla en samlagspartner, hans fingerfärdighet var från ett annat universum och det vansinniga plonkandet ackompanjerades av diverse gutturala utrop i 130 km/h. Jag var yr och trött och det hela tedde sig som de där nervösa drömmarna man har klockan 10 på morgonen efter en utekväll, när man varken kan sova eller vara riktigt vaken. Efter ett kaosartat crescendo är även detta uppträdande över, och jag börjar röra mig hemåt genom dåligt upplysta bakgator. Betyget ur en rent musikalisk synpunkt kan inte bli mer än en sexa, även om helhetsupplevelsen utan tvekan närmar sig en åtta.
Betyg: 6/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar