Donalds Dilemma (1947)

Kärleken är en destruktiv och omstörtande kraft. Om detta vittnar alla kärleksskildringar genom historien.

Du trodde att du skulle få vandra som på fluffiga moln. Du trodde att det bara var en lek. Och det kanske det var, för en stund, men så drabbar den dig som ett vattenfall, som en storm. Kärleken förstör din jämvikt. Du har hejat på ditt favoritlag med måttliga känsloutbrott, utan att gå under. Du har svurit åt ditt jobb, dina arbetskamraters trista intressen, men kämpat på, med fredagens kalla öl i åstundan. Och det har fungerat, för helgens avspänning har mätts mot all irritation du känt om måndagarna, när du åter igen står vid marknadsekonomins aldrig avstannande rullband. Det var en sorts balans ändå.

Men med samma gång som du plockar ut någon eller någonting att älska, går en människa under: den du var eller inbillade dig att du var. Den som gjorde räkenskap av alla sina känslor och alla sina mer eller mindre tillfälliga kärleksförbindelser. Om jag svarar på det här viset, bjuder på en drink, så kanske? Ett utbyte av kyssar, beröringar och sexuella tjänster. Det är en räkenskap som i sin ideala inkarnation egentligen inte kan ställa krav på känslomässig exklusivitet. Men så sällan det hörsammas! Missförstånd, avundsjuka och hopplöshet kryper in i alla springor, i alla mellanrum av det som sägs och görs.

Kärleken följer en annan logik, en annan bana. Den förstör din känslomässiga balans och dina räkenskaper. Du kan inte fortsätta på samma sätt som förut. Av den här anledningen har många slutit sig till att kärleken är en god kraft, i och med att den är en motpol mot det som har varit ditt liv eller den du tidigare var. Men det vore ett misstag. Kärleken är inte god, i den meningen att den får dig att bry dig mer om dina medmänniskor. Tvärtom, kärleken är självisk.

Finns det någon bättre illustration av det än Donald's Dilemma från 1947, i regi av Jack King?
 

Kortfilmen följer en enkel men effektiv berättarstruktur, som ofta är fallet i gamla animerade filmer. Kalle och Kajsa är ute och promenerar tillsammans. Från ett högt hus faller en kruka och träffar Kalle i huvudet. Han genomgår en personlighetsförändring och får en vacker crooner-röst, upptäcks snabbt av en talangscout och blir en världsberömd sångare. Kajsa lämnas ensam och försöker på alla möjliga sätt komma nära honom. I onödan visar det sig. När hon väl lyckas komma nära honom inser hon att han inte längre känner igen henne. Kajsa besöker en terapeut som säger att han skulle kunna hjälpa henne. Men först ber han henne ta ett stort beslut: du måste välja mellan att låta världen ha honom och hans gyllene röst, eller behålla honom själv. Kajsa uttrycker kärlekens egoistiska röst när hon svarar

- Me me me, me!

Samtidigt som hon slår sönder den jordglob som terapeuten har placerat på skrivbordet. I och med detta avslöjar hon att kärleken är självisk på ytterligare en nivå. Det är inte bara så att hon vill ha Kalle för sig själv. I samma stund som Kajsa själv släpper en kruka över Kalles stackars huvud förvägrar hon honom hans karriär som sångare och kanske, tanken måste åtminstone hållas öppen, ett liv som en lyckligare anka. Du vill förstås hålla illusionen levande att Kalle inte skulle kunna vara lycklig med någon annan än Kajsa, att ett liv utan Kajsa är ofullkomligt, osv. men du måste också erkänna för dig själv att Kalles största lyte är hans kraxiga röst. Det är Kalles korta stubin och otålighet som hela tiden får honom att hamna i problem, men det är den direkt igenkännbara rösten som är Kalle Ankas särmärke, utan vilken han hade varit en annan.

Kajsa vill ha Kalle för sig själv. Hon vill ha honom som han är för sig själv. Men är det vad Kalle själv vill? Har någon frågat honom?

Här vill jag ta ett ögonblick för att påpeka hur orimlig frågan i själva verket är. Det är så kärleken fungerar: varje gång vi väljer någon att älska och lyckas i våra föresatser att närma oss personen förvägrar vi samtidigt henne fullt möjliga liv utan vår närvaro, hur smärtsam den insikten än kan vara. Att välja är att välja bort och du kan aldrig undvika att påverka den du älskar. Du kan heller aldrig välja för den du älskar eller placera dig i en "objektiv" position där du kan döma vad som vore bäst för alla inblandade. Kajsa kan inte ta ett sådant beslut, och det kan inte heller du. Kärleken erkänner inga sådana privilegierade positioner. Det enda du kan göra är att följa kärlekens logik och bana.

Ibland krävs det en Kalle Anka-kortis för att komma underfund med sådant.

Betyg: 9/10